2 Ne Ministerkrisens slut. Posttidningen innehöll i går afton följande tillkännagifvande, icke under rubriken Officielt4, utan under den af SMeddeladt4, men man känner att innebållet det oaktadt är lika faktiskt: Sedan det visat sig, att de allvarliga bemödanden, hvilka, med anledning af samtliga statsrådsledamöternas begäran om afsked, blifvit gjorda för bildande af en ny konselj, icke ledt till det åsyftade målet, hafva nuvarande medlemmarne af statsrådet, på uppmaning af h. m:t konungen, åtanit sig att vid sina hittills innehafda befattningar qvarstå, statsrådet Abelin dock, i anseende till försvagad helsa, endast för någon kortare tid. Ministerkrisen är således slut. Krigsmakten till lands och vatten samt alla trogna embetsmän hafva betraktat den med förfäran, men riköts öfriga innebyggare hafva varit ganska lugna. Om meningen varit att visa huru det kommer ett gå när representationen är alltför genstörtig, att riktigt sätta den på det hala och att ådagalägga huru svårt det är att erhålla andra, nog storsinta att öfvertaga det svåra värfvet attregera ett otacksamt folk, med ett ord skrämma representationen från att göra om samma experiment som nyss, så tro vi att ändamålet förfelats denna gång, liksom 1868, då fyra af hrr statsråder också ingåfvo sin afskedsansökan, men gunstbenäget återtogo den. Vi ha icke kuvnat upptäcka att Sveriges obligationer fallit i utlandet, att obligationsköpen i allmänna inrättningar afstannat, att företagsamheten i landet blifvit slagen med förlamning, — vi hafva icke funnit något enda af de tecken som i andra länder bebåda att den politiska ställniegen anses svigtande och osäker. Måhända har den stora trankiliteten i någon mån haft sin orsak deri, att många delat gen öfvertygelse, vi från första stunden uttalat, och blott ett ögonblick trott oss ha någon anledning att frångå, nemligen att derna ministerkris skulle sluta precis så som nu inträffat. Menu om således afskedsansökningen en bloc icke verkat skrämmande på riksdagen eller folket — i fall för öfrigt sådant varit afsedt — så föreställa vi oss alt den deremot haft en annan och bättre verkan, nereligen att bereda denna och kommande konseljer en vida större säkerhet gentemot konungamakten, än föregående kabinetter egt. Det skall hädanefter icke gå an att, annat än i följd af en riksdagsmajoritets beslut, afskeda statsråder efter behag, såsom skett både under konung Oscars regering och i en oss mycket närmare liggande tid. Det förljudes att ministrarnes återinträdarde icke skett utan förbehåll, om hvilkas beskaffenhet vi ännu erhållit alltför ovissa uppgifter för att vilja återgifva dem. Hrr statsråder ha emellertid af sin strike skördat den angenäma vinsten, att på sin skendöda mull få höra de mest smickrande griftetal, hvilka det är att hoppas vtt de hädanefter skola gifva verklig grund för genom kraftig befordran af de många nödiga reformerna i beskattningsväsendet, örvaltningen och lagskipningen.