bedöfyande mysklukt uppstiger från körtlarne
under underkäken.
Hos fåglarne spelar valet af make och den
dermed följande parningskampen en mycket
framstående rol. Ingenstädes i djurriket fin-
ner nemligen det erotiska ett så mångfal-
digt uttryck, och ingenstädes har det en så-
dan styrka som hos luftens bevingade invå-
naro. Det är till och med exempel på, att
parniogsstriden kommer i kollision med striden
för tillvaron och öfvervinner densamma. Så
är t. ex. fallet hos Argus fasanen, hvars långa
och praktfulla fjädrar nästan omöjliggöra hans
flykt, hvarigenom han blir ett lätt byte för
sina fiender. Flera orrfågel-arter; såsom orrar
och tjädrar, hafva bestämda platser, der de
flera veckor å rad hålla turneringar. Orrhanen
icko blett strider, utan dansar också en krigs-
dans före striden; han höjer stjerten och spri-
der ut den som en solfjäder, sträcker ut vin-
garne åt sidan, upplyfter hufvudet och halsen
med dess styfva, utstående fjädrar, hoppar se-
dan omkriog i alla riktningar, ibland också
rundtomkring, brynande näbbeas undersida mot
marken, så att fjädrarno ryka om strupen,
slår med vingarne och snurrar rundtom-
kring; — ju längre dansen varar, desto lifligare
blir hannen, och slutligen ser det ut som om
han vore alldeles galen. Då dansen är förbi,
börjas striden. Det händer ofta, att en mer
än vanligt stridsduglig hanne under loppet af
en morgonstund uppträder stridande på flera
turneringsplatser. Hos tjädern har man iakt-
tagit det märkliga förhållandet, att honan smy-
ger sig bort med en ung hanne, som hvarken
har mod eller krafter till att strida med do
gamla hannarne för att vinna henne. Detta är
ju uppenbart ett brott mot tjädersamfundets
lagar, men straffas säkert också i nästa led,
då afkomman af en sådan hanne näppeligen
torde kunna upptaga striden med äkta barn
af gamla, bepröfvade hannar.
Det kan tyckas litet vågadt att vilja tillägga
ett djur förmåga utt bedöma musik. Icke
desto mindre är det ett faktum, att t. ex.
kanariehonan alltid väljer den bästa sångaren,
och det är helt säkert, att fåglarne hysa ett
lifligt intresse för sång. En domherre hado
lärt att hvissla en vals så bra, att han på
grund af sin färdighet stod i ett pris af 180
rdr. Då denna fågel första gången sjöng inne
i ett rum, der ett tjog grönsiskor och kanarie-
fåglar voro församlade, satte alla dessa sig på
den sidan af deras bur, som var vänd mot
konstnären, och åhörde honom med synbart
intresse.
Man har cxempel på, att hondufror lomna
sin hanne, så snart hin på ott eller anat sätt
förlorat sitt vackra yttre; ja, det händer till
och med, att honan lemnar sin hanne för att
förena sig med en annan, utan att man kan
finna någon annan orsak dertill, än att den an-
dre behagar henne bättre. Det är ett eget
slags hannar, de glada fåglarne, som duf-
honorna på grund af deras skönhet gynna i
så hög grad, att do måste hållas för sig sjelfva,
på det att icko en allmän upplösning af alla
familjeband måtte inträffa i dufslaget. Ja, hvad
tnnu värre är: det fiones honor, som lemna
sina hannar för len främmande arts hannar.
Så förlorade en vanlig gåskarl en af sina gäss
för en kinesisk gåskarls skull; och det var en
gång en tam vildand, som, efter att en längre
tid ha lefvat lyckligt tillsammans med en vild-
andbonde, plötsligt öfvergaf honom, derför att
en ankbondo af annan art visade sig. Det var
en kärlek af det slag, hvaraf det hvimlar i
romanerna; så snart hon fick se honom, blef
hon förälskad, hon svärmade alldeles betagen
omkring honom och förföljde honom med sina
smekningar, ehuru han tycktes vara mera ber
svärad än smickrad af all denna värme. Ex-
empel i motsatt riktning fiona vi ofta hos
dufvorna. Då en hona hyser motvilja för en
hanne, kan hon icke förmås till en förbin-
delse; om man än aldrig så mycket söker att
stämma henne erotiskt genom att fodra henne
med kanarie- och hampfrö, om man stänger
in henno ett halft eller ett helt år — bjelper
det dock icke. Hannen må kuttra så ömt han
vill, håller hon sig dock surmulen i en vrå,
som hon blott lemnar för att äta och dricka
eller för att gå löst på hannen, om han blir
för närgången med sina ömhetsbetygelser.
Hos däggdjaren tyckas de erotiska känslorna
icke vara så starkt utvecklade som hos fåg
larne. Parningsstrider förekomma dock ofta
här i stor skala. Hjortstrider har väl något
hvar hört omtalas, hingstarnes stridslust för-
anledde de gamla nordborna att anställa hingst-
strider, och om det än är harar och mullva-
dar, så slåss de. Icke ens vattnet afkyler
stridslusten; ty både bland sälhundar, narhva-
lar och kaschelotter förekomma mycket häf
tiga sammandrabbningar.
HiNigot, som icke kan vara beräknadt på an-
nat än att sticka honorna i ögonen, äro de
praktfulla färger, högrödt och blått, hvarmed
vissa apor äro prydda fram och bak. Det kan
kanske se litet underligt ut med denna senare
prakt, men fåglarnes skönhet ligger ju också
ofta i stjerten. Den apa, som är mest bogåf-
vad med skönhet i ansigtet, är mandrillen,
hos hvilken största delen af denna kroppsdel
presenterar sig i elegant blå färg, under det
att näsroton och nästippen äro skinande röda.
Ingenting hindrar, att ju icke aphonorna kunna
skilja och värdera dessa färger, ty man har
exempel på att däggdjur lägga märke till dem.
SÅ har man t. ex. nödgats måla öfver en åsna
med svarta streck för att förmå en hon-zebra
att formera närmare bekantskap med den.
Hon lät narra sig af den falska zebra hannen,
Att hannen slutligen gör skilnad på honorna,
har man ofta iakttagit hos husdjuren, och hos
sälarno finna vi verklig längtan efter hannarne,
Det händer nemligon ofta. att honan kryper