bedöfyande mysklukt uppstiger från körtlarne under underkäken. Hos fåglarne spelar valet af make och den dermed följande parningskampen en mycket framstående rol. Ingenstädes i djurriket finner nemligen det erotiska ett så mångfaldigt uttryck, och ingenstädes har det en sådan styrka som hos luftens bevingade invånaro. Det är till och med exempel på, att parniogsstriden kommer i kollision med striden för tillvaron och öfvervinner densamma. Så är t. ex. fallet hos Argus fasanen, hvars långa och praktfulla fjädrar nästan omöjliggöra hans flykt, hvarigenom han blir ett lätt byte för sina fiender. Flera orrfågel-arter; såsom orrar och tjädrar, hafva bestämda platser, der de flera veckor å rad hålla turneringar. Orrhanen icko blett strider, utan dansar också en krigsdans före striden; han höjer stjerten och sprider ut den som en solfjäder, sträcker ut vingarne åt sidan, upplyfter hufvudet och halsen med dess styfva, utstående fjädrar, hoppar sedan omkriog i alla riktningar, ibland också rundtomkring, brynande näbbeas undersida mot marken, så att fjädrarno ryka om strupen, slår med vingarne och snurrar rundtomkring; — ju längre dansen varar, desto lifligare blir hannen, och slutligen ser det ut som om han vore alldeles galen. Då dansen är förbi, börjas striden. Det händer ofta, att en mer än vanligt stridsduglig hanne under loppet af en morgonstund uppträder stridande på flera turneringsplatser. Hos tjädern har man iakttagit det märkliga förhållandet, att honan smyger sig bort med en ung hanne, som hvarken har mod eller krafter till att strida med do gamla hannarne för att vinna henne. Detta är ju uppenbart ett brott mot tjädersamfundets lagar, men straffas säkert också i nästa led, då afkomman af en sådan hanne näppeligen torde kunna upptaga striden med äkta barn af gamla, bepröfvade hannar. Det kan tyckas litet vågadt att vilja tillägga ett djur förmåga utt bedöma musik. Icke desto mindre är det ett faktum, att t. ex. kanariehonan alltid väljer den bästa sångaren, och det är helt säkert, att fåglarne hysa ett lifligt intresse för sång. En domherre hado lärt att hvissla en vals så bra, att han på grund af sin färdighet stod i ett pris af 180 rdr. Då denna fågel första gången sjöng inne i ett rum, der ett tjog grönsiskor och kanariefåglar voro församlade, satte alla dessa sig på den sidan af deras bur, som var vänd mot konstnären, och åhörde honom med synbart intresse. Man har cxempel på, att hondufror lomna sin hanne, så snart hin på ott eller anat sätt förlorat sitt vackra yttre; ja, det händer till och med, att honan lemnar sin hanne för att förena sig med en annan, utan att man kan finna någon annan orsak dertill, än att den andre behagar henne bättre. Det är ett eget slags hannar, de glada fåglarne, som dufhonorna på grund af deras skönhet gynna i så hög grad, att do måste hållas för sig sjelfva, på det att icko en allmän upplösning af alla familjeband måtte inträffa i dufslaget. Ja, hvad tnnu värre är: det fiones honor, som lemna sina hannar för len främmande arts hannar. Så förlorade en vanlig gåskarl en af sina gäss för en kinesisk gåskarls skull; och det var en gång en tam vildand, som, efter att en längre tid ha lefvat lyckligt tillsammans med en vildandbonde, plötsligt öfvergaf honom, derför att en ankbondo af annan art visade sig. Det var en kärlek af det slag, hvaraf det hvimlar i romanerna; så snart hon fick se honom, blef hon förälskad, hon svärmade alldeles betagen omkring honom och förföljde honom med sina smekningar, ehuru han tycktes vara mera ber svärad än smickrad af all denna värme. Exempel i motsatt riktning fiona vi ofta hos dufvorna. Då en hona hyser motvilja för en hanne, kan hon icke förmås till en förbindelse; om man än aldrig så mycket söker att stämma henne erotiskt genom att fodra henne med kanarieoch hampfrö, om man stänger in henno ett halft eller ett helt år — bjelper det dock icke. Hannen må kuttra så ömt han vill, håller hon sig dock surmulen i en vrå, som hon blott lemnar för att äta och dricka eller för att gå löst på hannen, om han blir för närgången med sina ömhetsbetygelser. Hos däggdjaren tyckas de erotiska känslorna icke vara så starkt utvecklade som hos fåg larne. Parningsstrider förekomma dock ofta här i stor skala. Hjortstrider har väl något hvar hört omtalas, hingstarnes stridslust föranledde de gamla nordborna att anställa hingststrider, och om det än är harar och mullvadar, så slåss de. Icke ens vattnet afkyler stridslusten; ty både bland sälhundar, narhvalar och kaschelotter förekomma mycket häf tiga sammandrabbningar. HiNigot, som icke kan vara beräknadt på annat än att sticka honorna i ögonen, äro de praktfulla färger, högrödt och blått, hvarmed vissa apor äro prydda fram och bak. Det kan kanske se litet underligt ut med denna senare prakt, men fåglarnes skönhet ligger ju också ofta i stjerten. Den apa, som är mest bogåfvad med skönhet i ansigtet, är mandrillen, hos hvilken största delen af denna kroppsdel presenterar sig i elegant blå färg, under det att näsroton och nästippen äro skinande röda. Ingenting hindrar, att ju icke aphonorna kunna skilja och värdera dessa färger, ty man har exempel på att däggdjur lägga märke till dem. SÅ har man t. ex. nödgats måla öfver en åsna med svarta streck för att förmå en hon-zebra att formera närmare bekantskap med den. Hon lät narra sig af den falska zebra hannen, Att hannen slutligen gör skilnad på honorna, har man ofta iakttagit hos husdjuren, och hos sälarno finna vi verklig längtan efter hannarne, Det händer nemligon ofta. att honan kryper