Hvems var skulden ? Frankrikes förre sändebud i Berlin, hr Benedetti, har, såsom redan igår omtalades, utgifvit en skrift till sitt rättfärdigande mot beskyllningen att icke ha upplyst Napoleon om vådorna af det krig, denne ämnade företaga mot Preussen. Denna broschyr omtalas på följande sätt af den högt aktade franske författaren John Lemoinne i Journal des Debats: Det börjar regna rättfärdiganden. Ministrar, generaler, ambassadörer rentvå, den ene efter den andre, sina händer för det utgjutna blodet och qvarlemna inför landet och historien blott en enda skyldig. Han ville ensam vara ansvarig; må han då vara det. Benedettis brosehyr Ma mission en Prusse skall bli ett af de värdefuHaste bidragen till den nyaste tidens historia. Den är måhända endast tjenarens rättfärdigande; säkert är den åtminstone icke husbondens. Hr Benedetti har för sin del velat fritaga sig från ansvaret för de senaste händelserna, i och för såvidt de ledt till kriget; han erkänner att förståndiga och för det passandes fordringar nitälskande personer icke ha gillat hans beslut. Detta slags hänsyn angå oss ej; vi utgöra allmänheten och vi hemta ljuset der det finnes. För öfrigt har husbonden föregått med godt exempel, och det höfves att man följer honom. Det var han som först, då han öf.. verlemnade sin värja åt sin broder, konungen af Preussen, då vi alla, utan afseende på parti, ledo de förfärligaste straff, som vi icke framkallat, det var han, säga vi, som då sökte vältra bördan af sina brottsliga galenskaper på oss och vågade säga: Det är icke jag, det är Franokrike. Det är derför en rättvis vedergallning, att de, som varit hans verktyg, nu i sin ordniug hö j handen och inför landets domstol högt och ljudligt förklara sin oskuld med de orden: Det är icke vi, det är han! Då man plötsligen såg en hel nation i vapen uppstiga ur invasionernas gamla läger likt Minerva, då hon framträdde ur Jupiters hufvud, frågade man sig hur Frankrike, eller de som i tysthet och i mörkret styrde det, hade till den grad kunnat låta öfverraska sig, hur det var möjligt, att man ingenting vetat, ingenting förutsett, ingenting förberedt; mån frågade sig till hvad nytta det militärsändebud varit, som man underhållit i Berlin. På denna fråga svarade öfverste Stoffel genom offeuntliggörandet af sina förkrossande memoarer, hvilkas verkan man icke glömt. Man har äfven frågat sig, till hvilket gagn den ambassadör var, som man höll i Berlin, då han icke ens var nog skicklig att skaffa sig kunskap om den kandidatur, som Preussen förbereddo till den spanska tronen, och då han icke uträttat något annat än att påskynda krigt genom en öfverilning. Denna fråga besvarar hr Benedetti i sin bok, hvars innehåll och tendens vi låta honom sjelf framställa. Denna bok, säger han, skall till evidens idagalägga: Att jag aldrig uppeggat till kriget, emedan ag icke vid något tillfälle blifvit tillfrågad i detta ämne och aldrig haft tillfille att yttra mig d2rom; att jag i rättan tid underrättade regeringen om den utveckling, som Preussen gaf sina miitära krafter, om prinsens af Hohenzollern andidatur och den verkliga stämningen i sydstaterna och om kabinettets i Berlin åsigter; att jag särskildt underrättat regeringen om len patriotiska hänförelse, som otvifvelaktigt skulle förena hela Tyskland, norden såvälsom södern, om det skulle komma till krig mellan Frankrike och Preussen, isynnorhet om vi förslarade det; i att jag oaflåtligt fäste regeringenssynnerliga