Hvems var skulden ?
Frankrikes förre sändebud i Berlin, hr
Benedetti, har, såsom redan igår omtalades,
utgifvit en skrift till sitt rättfärdigande mot
beskyllningen att icke ha upplyst Napoleon
om vådorna af det krig, denne ämnade före-
taga mot Preussen. Denna broschyr omta-
las på följande sätt af den högt aktade fran-
ske författaren John Lemoinne i Journal des
Debats:
Det börjar regna rättfärdiganden. Ministrar,
generaler, ambassadörer rentvå, den ene efter
den andre, sina händer för det utgjutna blo-
det och qvarlemna inför landet och historien
blott en enda skyldig. Han ville ensam vara
ansvarig; må han då vara det.
Benedettis brosehyr Ma mission en Prusse
skall bli ett af de värdefuHaste bidragen till
den nyaste tidens historia. Den är måhända
endast tjenarens rättfärdigande; säkert är den
åtminstone icke husbondens. Hr Benedetti
har för sin del velat fritaga sig från ansvaret
för de senaste händelserna, i och för såvidt
de ledt till kriget; han erkänner att förstån-
diga och för det passandes fordringar nitäl-
skande personer icke ha gillat hans beslut.
Detta slags hänsyn angå oss ej; vi utgöra
allmänheten och vi hemta ljuset der det
finnes.
För öfrigt har husbonden föregått med
godt exempel, och det höfves att man följer
honom. Det var han som först, då han öf..
verlemnade sin värja åt sin broder, konungen
af Preussen, då vi alla, utan afseende på
parti, ledo de förfärligaste straff, som vi icke
framkallat, det var han, säga vi, som då sökte
vältra bördan af sina brottsliga galenskaper
på oss och vågade säga: Det är icke jag, det
är Franokrike.
Det är derför en rättvis vedergallning, att
de, som varit hans verktyg, nu i sin ordniug
hö j handen och inför landets domstol högt
och ljudligt förklara sin oskuld med de or-
den: Det är icke vi, det är han! Då man
plötsligen såg en hel nation i vapen uppstiga
ur invasionernas gamla läger likt Minerva, då
hon framträdde ur Jupiters hufvud, frågade
man sig hur Frankrike, eller de som i tysthet
och i mörkret styrde det, hade till den grad
kunnat låta öfverraska sig, hur det var möj-
ligt, att man ingenting vetat, ingenting förut-
sett, ingenting förberedt; mån frågade sig till
hvad nytta det militärsändebud varit, som man
underhållit i Berlin. På denna fråga svarade
öfverste Stoffel genom offeuntliggörandet af sina
förkrossande memoarer, hvilkas verkan man
icke glömt.
Man har äfven frågat sig, till hvilket gagn
den ambassadör var, som man höll i Berlin,
då han icke ens var nog skicklig att skaffa
sig kunskap om den kandidatur, som Preussen
förbereddo till den spanska tronen, och då han
icke uträttat något annat än att påskynda kri-
gt genom en öfverilning. Denna fråga be-
svarar hr Benedetti i sin bok, hvars innehåll
och tendens vi låta honom sjelf framställa.
Denna bok, säger han, skall till evidens
idagalägga:
Att jag aldrig uppeggat till kriget, emedan
ag icke vid något tillfälle blifvit tillfrågad i
detta ämne och aldrig haft tillfille att yttra
mig d2rom;
att jag i rättan tid underrättade regeringen
om den utveckling, som Preussen gaf sina mi-
itära krafter, om prinsens af Hohenzollern
andidatur och den verkliga stämningen i syd-
staterna och om kabinettets i Berlin åsigter;
att jag särskildt underrättat regeringen om
len patriotiska hänförelse, som otvifvelaktigt
skulle förena hela Tyskland, norden såvälsom
södern, om det skulle komma till krig mellan
Frankrike och Preussen, isynnorhet om vi för-
slarade det; i
att jag oaflåtligt fäste regeringenssynnerliga