branden och förberedelserna till sin flykt.
Den lilla staden Bruchsal var hela dagen i
den största oro. Af cellfängelset, som i hela
Tyskland gällde som ett mönster, återstå blott
de fyra flyglarne och mellanbyggnadens nakna
murar.
Ur Thiers lefnad. År 1827 brukade
he:r Coste, hufvudredaktören för tidningen le
Temps, samt herr Louis Bellet, en af hans
medarbetare, hvarje natt omkring klockan 2,
då de gingo hem, från tidningsbyrån, passera
ett hus, i hvars öfversta våning ett fönster
alltid var upplyst.
Deras nyfikenhet väcktes af detta ljus, som
brann alla nätter utan undantag, och de hän-
gåfvo sig åt allehanda gissningar. En gång
föll det herr Coste in att förvissa sig om
huru med saken förhöll sig; oaktadt den sena
timmen, ringde han på husets port och frå-
gade portvakten hvem det var som bodde i
femte våningen, och hos hvilken det lyste
ständigt. Han fick till svar att det var en
uvg man från södra Frankrike, fattig och till
ytterlighet arbetsam, som tänkte egna sig åt
tidningsskrifvareyrket.
Då herr Coste förnam att det var en blif-
vande kollega, som arbetade så ihärdigt, bo
gaf han sig genast uppför de fem långa trap-
porna och inträdde i den ungo annens vind3-
kaemare såsom en försynens representant, ty
efter tio minuters samtal hade han engagerat
honom såsom medarbetare i sitt blad.
Denne unge man hette Adolphe Thiers.
Petrolöserna. I Patrie berättas
En fotograf utan arbete företog sig för någon
tid sedan att sälja porträtter af fruntimmer,
som iordom anlitat hans konst och hvilka just
ieke kunde skryta med något fördelaktigt yttre,
åt tobaks- och pappershandlare under uppgift
att dessa fotografier föreställde petrolöser från
kommunens dagar. Nyligen inträffade emel-
lertid att en herre, som köpt en samling af
dessa petrolös porträtter, till sin stora öfver-
raskning bland dem igenkände sin svärmors
hyggliga ansigte. Han skaffade noga reda på
fotografens adress och uppträdde hos hoxom,
åtföljd af polisagenter. Fotografen arrestera-
des, och har af ransakningen med honom fram-
gått att han icke är den enda, som i Paris
atöfvat denna industri.
En stor kaffekanna. Frun: Så
bra! Den nya kaffekannan är så stor, av
kaffet nu för tiden jemt räcker till.
Herrn: Det har jag ej märkt. Jag tycker
vi få köpa hem kaffe lika ofta nu som förut.
Ännu har jag icke kännt några verknin-
gar af Karlsbaderkuren, yttrade en bruons-
drickande dam till en bekant.
— Å, den verkar inte så snart. Jag kände
ett fruntimmer, som icke dog förr än ett halft
år efter, blef svaret.
Amerikanskt. I ett af de senast hit-
komna numren af Chicago-tidningen Gamla
och nys Hemlandet läses följande egendom-
liga annons:
Åter en vändning!
Den förlorade sonen återkommen.
Herr P.A. Sundelius
är åter Redaktör för
Svenska Amerikanaren.
Bättro en gång säga och dervid förblifva
in hundra gånger tala. (Gustaf Wasa.)
Man äger ej snille för det man är galen.
(Kellgren)