ÅA. Din pligt du glömma kan för tidens ljumma lära Men kan du plåna från din hågkomst äfvenså Din hembygds nejder, som dig tuson minnen bära Dess mörka skogar, speglade i vatten blå? Kan du förgäta drömmarnoe vid flodens brus, Förgäta bergen, dalen och din moders hus? Nej, aldrig kan min sköna fosterbygd jag glömma O, evigt stå dess bilder trycsta i min Här fick sin allra bästa dröm mitt hjerta drömm Här gömmes allt, jag kärast har, du vet det Ack! hvart mig ödet kastar på min pilgrimsfi Jag längtar åter till min hembygds stilla verlå ! Se, i dess skyggd din bana kunde lugnt förflyta, Och glad och solljus framtidstaflan vecklas ut; Hvi skall du då så mången lans med ödet bryta Betänk hur oviss stridens utgång är till slut. r finns ju allt du söker bortom hafvets brus, Här frihet finns och redbarhet och kraft och ljus I lugnet, broder, vexer icke menskoanden, Af strid och pröfning hvarje framsteg fostrats har Väl bor det mycket som ir godt i nordanlanden, Men mången murken fördom bor der också qvar. Men frihet är ett större ord än du det tror, Och evigt, — cvigt vidgar sig dess krets, min bror. . Blott den som målet vet, och utan irring sträfvar Med stadig blick deråt, han hinner det till sist Men den som ledd af hvarje flyktig trånad sväfvar Ett lösryckt blad, än hit än dit, bedras helt visst Ombytlig är du och ditt sinne intet fäste har: Bekämpa vikiogslusten i ditt bröst — blif qvar! Så tror du kanske äfven ankarbojar flyta På böljans ryggar, redlöst, utan mål och rast; Men blicka djupare, och under stormig yta Du finner ankaret, som håller bojen fast. Säll den, hvars bana snörrätt bryts af viljans stål: Min lott det blef att söka irrande mitt mål. ÅA. Välan, farväl! Så följ ditt sinnes illusioner Och gå att jaga irrsken, dem du aldrig når. Drag bän med fåfängt hopp till jordens alla zoner, Att finna ut hur idealet flytt. — förgås! Ve den, som öfvergilver sina dalars frid Och trotsigt blottar bröset emot storm och strid! B. Farväl: När, lik magnetens nål, min andes längtan Mot samma pol så trofast utan tvekan går, Då tror jag den och följer denna inre trängtan, Tills jag bak mödans alper mitt Italien når. Ej trotsigt gripor jag min vandringsstaf, ej glad Men full af hopp, med bön till Gud jag går åstad. Hjalmar,