som lagt bort sina vapen, lyckönskade hvarandra; och åtskilliga unga karlar voro syssclsatta med att arrangera en bal på torget utanför palatset. Det var med den största möda Armand Louis kunde komma till de rum, der den svenske officeren träffades. Herr Falkenberg var då upptagen med att besvara de sista depescherna från general Tilly. En af stadens borgmästare stod på ett bord och uppläste dessa depescher för magistratens ledamöter och andra förnämliga personer, som infunnit sig för att taga noga reda på huru sakerna stodo. Den kejserlige generalens skrifvelser utmärkte sig för en mycket moderat ton; dock uppmanades stadens invånare deri att godvilligt gifva sig. — Nu gal tuppen icke så högt, sade en af åhörarne. — Han hörjar märka, att våra vallar ej äro sammansatta af hvetbröd, inföll en anran. — Den gamle skälmen har fått snufva, medan han måst stå och vänta framför våra grafvar, tillade en tredje. — Läkarne ha tillrådt honom att byta om luft, sade en fjerde. — Grefve Tilly skall hädanefter veta hvad Magdeburg förmår, yttrade borgmästaren, under det att han med stolt min betraktade de på bordet liggande depescherna. — Och jag säger er, invånare i Magdeburg: kommen ihåg Maastrichts öde! sade Magnus med allvarlig stämma.