Allas ögon vändes mot den gamlo soldaten, och en rysning genomlopp församlingen, — En afton, för icke så många år sedan, trodde sig Maastricht befriadt, fortfor Magnus. Fienden drog sig tillbaka, trött på att förgäfves storma dess vallar. Följande dag var Maastricht intaget. Om ni ej vilja vakna upp, omgifna af blod och eld, så hållen vakt, borgare! En soldat inträdde nu och anmälde, att han hade sett de vallonska regementena under Pappenheims befäl marschera åt Schönbeck till. — En stor del af artilleriet håller på att bryta upp, för att följa efter dem, tillade han. Detta meddelande framkallade en stor uppståndelse i salen; och ingen tänkte mera på Magnus ord. — Om ni är sjuk, min vän, så drick intet; men låt åtminstone oss andra tömma en bägare i fred och ro, ropade borgmästaren till honom. — Fy, en sådan uf, som inte vill låta folk roa sig! sade en annan. — Om ni är rädd i Magdeburg, kamrat, så reg till Maastricht, inföll en tredje. Så blef Magnus föremål för elakt skämt från alla håll. Medan somliga talade, hade emellertid andra gjort ett besök irådhuskällaren, hvarifrån de snart återkommo, belastade med buteljer. — Smörjen kråset, mina herrar, sade Magnus kallt. Jag för min del finner aldrig något nöjo i att vara med på graföl.