Om också de första dagarnes hänförelse och ifver något afsvalnat, så var dock försvaret ännu lika energiskt och vaksamt. Grefve Tillys armå, som nu beherrskade förstäderna och fästena, hade lidit grufliga förluster; do gamla segervana regementena hade blifvit decimerade, och en hel mängd officerare hade satt lifvet till i de blodiga drabbningarne. Men sjelfva muren kring Magdeburg var ännu oskadd, och stadens artilleri besvarade fitigt fiendens eld. Generalerna, som märkte att deras bästa trupper börjat blifva modstulna, voro nära att tro att det aldrig skulle lyckas dem att eröfra den upproriska staden. En morgon, sedan skärmytslingarne under flera dagar pågått med den följd att cen stor mängd af de belägrande blifvit dödade, märkte vissa skildtvakter, som voro posterade högst uppe på vallarne, att från åtskilliga fiendtliga batterier, som ännu dager. förut varit i liflig verksamhet, sjelfva kanonerna under natterg blifvit bortförda, och man såg nu icke heller till några soldater i närheten af dem. Carquefou, hvilken då gjorde vakttjonst, skaffade sig ett långt tåg, som han fästade på lämpligt sätt vid muren, och med tillbjelp ta var det lätt för honom att förpassa till marken utanför befästningarne. — et är riktigt synd om mig, sade han tin sina kamrater ; inte vill jag företaga ett