Om också de första dagarnes hänförelse och
ifver något afsvalnat, så var dock försvaret
ännu lika energiskt och vaksamt. Grefve
Tillys armå, som nu beherrskade förstäderna
och fästena, hade lidit grufliga förluster; do
gamla segervana regementena hade blifvit
decimerade, och en hel mängd officerare hade
satt lifvet till i de blodiga drabbningarne.
Men sjelfva muren kring Magdeburg var ännu
oskadd, och stadens artilleri besvarade fitigt
fiendens eld.
Generalerna, som märkte att deras bästa
trupper börjat blifva modstulna, voro nära att
tro att det aldrig skulle lyckas dem att eröfra
den upproriska staden.
En morgon, sedan skärmytslingarne under
flera dagar pågått med den följd att cen stor
mängd af de belägrande blifvit dödade, märkte
vissa skildtvakter, som voro posterade högst
uppe på vallarne, att från åtskilliga fiendtliga
batterier, som ännu dager. förut varit i liflig
verksamhet, sjelfva kanonerna under natterg
blifvit bortförda, och man såg nu icke heller
till några soldater i närheten af dem.
Carquefou, hvilken då gjorde vakttjonst,
skaffade sig ett långt tåg, som han fästade på
- lämpligt sätt vid muren, och med tillbjelp
ta var det lätt för honom att förpassa
till marken utanför befästningarne.
— et är riktigt synd om mig, sade han
tin sina kamrater ; inte vill jag företaga ett