CE UN,
— Herr markis, glömmer ni att vi äro
likagom Daniel i lejonkulan? Låt oss åtmin-
stone slippa ätas upp, innan det blir nöd-
vändigt.
Magnus stod framför utfallsporten och sväng-
de ett gevär öfver sitt hufvud; han använde
det nemligen gom en klubba, och för hvar
gång detta blodiga vapen hade beskrifvit en
cirkel i luften, nedföll en man död till marken.
— Der måste vi söka vår räddning, sade
Carquefou och pekade på Magnus.
Men stridsfebern glödde redan hos herr de
Chaufontaine. Han slet af sig den gröna
gördeln, och anföll derpå häftigt en österrikisk
kapten.
Herr de la Guerche slogs redan med två
kejserliga officerare, som för honom stängde
vägen till utfallsporten.
Magnus blef nu varse sin herre; med ett
enda väldigt språng stod han midt ibland
österrikarne, och tack vare geväret, som nu
var alldeles rödfärgadt af blod, skördade han
åter i en hast två nya offer. Ett mindre an-
tal beslutsamma karlar hade följt honom. El-
den från vallarne och tornen blef allt lifligare;
de stormande drogo sig tillbaka ett stycke.
— Hitåt! ropade Magnus.
Armand Louis, Renaud och Carquefou slöto
gig genast till honom.
— Och nu till utfallsporten! fortfor Magnus.
— Han talar som en engel, mumlade Car-
quefou, förtjust öfver att få retirera.