CE UN, — Herr markis, glömmer ni att vi äro likagom Daniel i lejonkulan? Låt oss åtminstone slippa ätas upp, innan det blir nödvändigt. Magnus stod framför utfallsporten och svängde ett gevär öfver sitt hufvud; han använde det nemligen gom en klubba, och för hvar gång detta blodiga vapen hade beskrifvit en cirkel i luften, nedföll en man död till marken. — Der måste vi söka vår räddning, sade Carquefou och pekade på Magnus. Men stridsfebern glödde redan hos herr de Chaufontaine. Han slet af sig den gröna gördeln, och anföll derpå häftigt en österrikisk kapten. Herr de la Guerche slogs redan med två kejserliga officerare, som för honom stängde vägen till utfallsporten. Magnus blef nu varse sin herre; med ett enda väldigt språng stod han midt ibland österrikarne, och tack vare geväret, som nu var alldeles rödfärgadt af blod, skördade han åter i en hast två nya offer. Ett mindre antal beslutsamma karlar hade följt honom. Elden från vallarne och tornen blef allt lifligare; de stormande drogo sig tillbaka ett stycke. — Hitåt! ropade Magnus. Armand Louis, Renaud och Carquefou slöto gig genast till honom. — Och nu till utfallsporten! fortfor Magnus. — Han talar som en engel, mumlade Carquefou, förtjust öfver att få retirera.