Bestigning af Vesuvius.
(Efter en korrespondent till Daily News.)
Neapel den 17 september.
Nu ha vi ett utbrott, min herre! sade en
amerikanare till mig, då vi stodo utanför in-
gången till hotellet; och så var det äfven.
Under hela dagen uppsteg en tunn rökpelare
från spetsen, och om natten tycktes en röd,
glödande ström rinna uttör berget. Min vän,
sade jag till min hustru, vi måste bestiga
Vesuvius. Vi atreste derför i går med ban-
tåget till Pompeji. Den moderna staden med
detta namn består af ett halft dussin hus, af
hvilka tre äro värdshus. -Vägvisarne. till ber-
get finnas i närheten af den port, som leder
in till det gamla Pompeji. Desäro:tolf till
antalet och stå under de officiela myndighe-
ternas kontroll. Kl. 3 e. m. satte vi oss till
häst, åtföljde af en likaledes beriden väg-
visare och en pojke, som sökte göra sig nyttig
på åtskilliga sätt. Under den första timmen
gick vägen genom. vingårdar, men under den
andra öfver lava, nästan rakt uppför berget.
Det tyckes vara neapolitanarnes bestämmelse
att visa verlden hur mycket en häst kan jut-
härda. Öfverallt på vägen i grannskapet af
Neapel ser man de eländigaste krakar trafva
upp- och nedför backarne, dragande tungt
lastade kärror, i hvilka: dessutom ett halft
tjog menniskor instufvat sig. Då vi kommo
fram till käglans fot, stego vi af hästarne och
omgåfvos genast af en svärm halfnakna-bärare
och spekulanter. Den ene räckte mig en
flaska och uppmanade mig att dricka något
vin för att få krafter att uppnå toppen. En
bärstol fördes fram, i hvilken min hustru in-
bjöds att taga plats, för att af fyra bärare
bäras till toppen. lin läderrem lades om lif-
vet på mig af två ädla själar, hvilka började
hala mig framåt. Jag bad och besvor för-
gäfves min vägvisare att befria mig från dessa
plågoandar, men han såväl som de andre på-
stod,. att ingem hade gått eller kunde gå upp
för: berget utan hjelp. Slutligen,:då de funno
mig obeveklig, började de vädia till mina
känslor. Kunde jag väl, sade de, ha hjerta
till att för 25 frank blottställa min hustrus
helsa? Pengar kan man alltid skaffa.sig, an-
märkte en moralist, men helsan kan aldrig
återfås, då hon en gång är förlorad.
Min hustru, hvilken mera ser på 25 frank
än jag, atslog tvärt bärstolen, och derpå be-
gåfvo vi oss i vägs åtföljde: af våra plågoandar
och under -det- vägvisaren buttert. anställde
några betraktelser öfver engelsmännens snål-
het. Vesuvii kägla är icke lätt att bestiga.
Den är nästan lodrät, och som den är öfver-
höljd med aska, halkar man ofta två steg till-
baka då man tager tre steg framåt, Hvar !
gång min hustru stannade för att hvila, er-
bjödo våra plågoandar henne bärstolen, under
det de, vid hvarje falskt steg jag tog, räckte
repet åt mig. Fruntimmer äro raskare än
män, och jag erkänner att jag flera gånger
skulle mottagit strecket, om jag icke haft för
mig min hustrus exempel, ty hon afslog ihär-
digt anbudet saf-bärstolen. Emellertid för-
svann småningom den ene efter densandre af
våra objudna följeslagare, och efter en timmas
mödosam klättring, stodo vi på toppen. . Jag
har alltid haft den föreställningen om: en vul:
kan, att den är en stor sjö af smält lava, som
oupphörligt sjuder och fräser. Jag fick nu en
helt annanåsigt om saken, då min vägvisare
pekade på ett litet hål, omkring 6 fot i dia-
meter och. sade: Detta är-den lilla kratern;
Några steg längre bort kommo vi till kanten
af en askbassäng med ett hål, omkring 30 fot
i diameter. Detta, sade han, är den stora
kratern. Jag satte mig ned, bedragen i min
förväntan. Det började nu blifva mörkt. Kom
hitåt, sade vägvisaren, så skall ni få se lå-
gorna. Jag såg genom röken ett svartgult sken,
hvilket, som man sade mig, var det bål, från
hvilket lavan rinner, Röken kändes mycket qväf-
vande. Vägvisaren började berätta att han.
hade sju burn, och min hustru, som bör-
jade intressera sig för -hans, husliga förhål-
landen, skulle troligtvis ha suttit och bört på