Bestigning af Vesuvius. (Efter en korrespondent till Daily News.) Neapel den 17 september. Nu ha vi ett utbrott, min herre! sade en amerikanare till mig, då vi stodo utanför ingången till hotellet; och så var det äfven. Under hela dagen uppsteg en tunn rökpelare från spetsen, och om natten tycktes en röd, glödande ström rinna uttör berget. Min vän, sade jag till min hustru, vi måste bestiga Vesuvius. Vi atreste derför i går med bantåget till Pompeji. Den moderna staden med detta namn består af ett halft dussin hus, af hvilka tre äro värdshus. -Vägvisarne. till berget finnas i närheten af den port, som leder in till det gamla Pompeji. Desäro:tolf till antalet och stå under de officiela myndigheternas kontroll. Kl. 3 e. m. satte vi oss till häst, åtföljde af en likaledes beriden vägvisare och en pojke, som sökte göra sig nyttig på åtskilliga sätt. Under den första timmen gick vägen genom. vingårdar, men under den andra öfver lava, nästan rakt uppför berget. Det tyckes vara neapolitanarnes bestämmelse att visa verlden hur mycket en häst kan juthärda. Öfverallt på vägen i grannskapet af Neapel ser man de eländigaste krakar trafva uppoch nedför backarne, dragande tungt lastade kärror, i hvilka: dessutom ett halft tjog menniskor instufvat sig. Då vi kommo fram till käglans fot, stego vi af hästarne och omgåfvos genast af en svärm halfnakna-bärare och spekulanter. Den ene räckte mig en flaska och uppmanade mig att dricka något vin för att få krafter att uppnå toppen. En bärstol fördes fram, i hvilken min hustru inbjöds att taga plats, för att af fyra bärare bäras till toppen. lin läderrem lades om lifvet på mig af två ädla själar, hvilka började hala mig framåt. Jag bad och besvor förgäfves min vägvisare att befria mig från dessa plågoandar, men han såväl som de andre påstod,. att ingem hade gått eller kunde gå upp för: berget utan hjelp. Slutligen,:då de funno mig obeveklig, började de vädia till mina känslor. Kunde jag väl, sade de, ha hjerta till att för 25 frank blottställa min hustrus helsa? Pengar kan man alltid skaffa.sig, anmärkte en moralist, men helsan kan aldrig återfås, då hon en gång är förlorad. Min hustru, hvilken mera ser på 25 frank än jag, atslog tvärt bärstolen, och derpå begåfvo vi oss i vägs åtföljde: af våra plågoandar och under -detvägvisaren buttert. anställde några betraktelser öfver engelsmännens snålhet. Vesuvii kägla är icke lätt att bestiga. Den är nästan lodrät, och som den är öfverhöljd med aska, halkar man ofta två steg tillbaka då man tager tre steg framåt, Hvar ! gång min hustru stannade för att hvila, erbjödo våra plågoandar henne bärstolen, under det de, vid hvarje falskt steg jag tog, räckte repet åt mig. Fruntimmer äro raskare än män, och jag erkänner att jag flera gånger skulle mottagit strecket, om jag icke haft för mig min hustrus exempel, ty hon afslog ihärdigt anbudet saf-bärstolen. Emellertid försvann småningom den ene efter densandre af våra objudna följeslagare, och efter en timmas mödosam klättring, stodo vi på toppen. . Jag har alltid haft den föreställningen om: en vul: kan, att den är en stor sjö af smält lava, som oupphörligt sjuder och fräser. Jag fick nu en helt annanåsigt om saken, då min vägvisare pekade på ett litet hål, omkring 6 fot i diameter och. sade: Detta är-den lilla kratern; Några steg längre bort kommo vi till kanten af en askbassäng med ett hål, omkring 30 fot i diameter. Detta, sade han, är den stora kratern. Jag satte mig ned, bedragen i min förväntan. Det började nu blifva mörkt. Kom hitåt, sade vägvisaren, så skall ni få se lågorna. Jag såg genom röken ett svartgult sken, hvilket, som man sade mig, var det bål, från hvilket lavan rinner, Röken kändes mycket qväfvande. Vägvisaren började berätta att han. hade sju burn, och min hustru, som började intressera sig för -hans, husliga förhållanden, skulle troligtvis ha suttit och bört på