Nå, men polisen tog väl reda på ger
ningsmannen?X
Jo, det kan herrn inbilla sig! Nej min-
sann! Poliskonstapeln gick ju till fots; men
åkaren — si han åkte han!4
Vi äro ej någon vän af polisinstitutionens
allt för enorma utveckling, utan hysa fort-
farande den åsigten, att sagde kår helst
borde förblifva liten men god. Emellertid
kunna vi i betraktande af åkarnes sätt att
Cköra i väg, ej underlåta att önska, det
vederbörande ville organisera ett polisdeta-
chement af åkande konstaplart, hvilka åt-
minstone kunde göra den nyttan, att de vid
förefallande behof- etablerade kappkörning
med åkarne.
Olyckshändelser af nu ifrågavarande slag
repetera sig, som sagdt, ständigt. Och det
må nu vara hur sant som helst, att hr
Stockholm, trogen sin vana att ej gå ur vä-
gon, i många fall sjelf är skulden till hvad
som timar; men hrr åkare resa dock inga-
lunda sin väg genom lifvet klanderfria. Vi
hafva ofta förvånats öfver den snabbhet,
med hvilken de färdas utför Götgatsbacken
och hela vägen nedåt ända till Slussen.
Slikt öfverdådigt körande är inom andra
städer förbjudet ; och vår vän och gynnare,
possessionaten baron X. i Skåne, hvilken
har präktiga vagnshästar och alltid säger,
att man bör köra med jemn fart uppför en
backe, men ej skena med ekipaget, då vägen
bär nedför, skulle bestämdt anse det vara
illa kördt. Han har ingen synnerlig om-
vårdnad om sina frälsebönders lif och lem-
mar, men skulle gräma sig till döds, om han,
genom att köra som en skojare råkade att
lemlästa någon af godsarna,
Dock — vi hinna ej för denna gång säga
mer om hr Stockholm. Han skulle stiga
ansenligt i våra sympatier, om han bemödade
sig om ett raskare, men ändock humant
framåtskridande. Och sjelf skulle han tvif-
velsutan finna med sin fördel förenadt, att
hans presterskap och hans åkare komme att
ömsesidigt utbyta åsigter, hvarigenom de
förra kunde bli mindre reaktionära, de se-
nare mera sansade medborgare. —th—
äte 6 Gro sosse 4 Ö—- om FÖF-osmEc Oe HmEåpot GT Gm—----rr—H-— e-—em—4H-4——m,ume AE FT UR RTRIE RO 4 ROR Å