På gästgifvaregården funno de Carquefou,
som icke heller hade upptäckt något, och som
innu darrade vid tanken på alla de faror han
varit utsatt för. Soldaten, som väntat på mö-
tesplatsen, för att mottaga ingående underrät-
telser, hade ätit och druckit duktigt, men vis-
ste ingenting annat än att då och då bud
kommit än norr- än söderifrån, meddelande att
ännu ingenting blifvit upptäckt.
— Om Adrienne är förlorad för mig, så ve
öfver Johan v. Werth! utropade herr de la
Guerche. Äfven om han döljer sig vid Fer-
dinands hof, i skuggan af den kejserliga tro-
nen — skall jag döda honom!
— Om någon menniska med namnet Igomer
finnes i Tyskland, sade i sin tur herr de Chau-
fontaine, skall jag i hennes inelfvor läsa frö-
ken de Pardaillans öde!
Ännu hade de likväl qvar ett svagt hopp.
Kanske hade de båda fångarne på något sätt
lyckats underrätta herr de Pardaillan om hvar
de befunno sig. Också beslöto de unga män-
nen att ofördröjligen begifva sig till svenske
konungens läger, der den gamle markisen fort-
farande uppehöll sig.
Gustaf Adolf stod ännu med några tusen
man i närheten af Potsdam; han använde här
hela sin vältalighet, för att förmå sin svärfar,
kurfursten af Brandenburg, att bryta förbun-
det med kejsaren, och bland hans argumenter
voro åtskilliga kanoner, hvilkas hotande myn-
ningar han låtit rikta mot staden. Det var