vadorliga strimmor syntes på himlahvalfvet;
e ropade, att det var S:t Eriks svärd, som
skyddande sväfvade öfver svenskarna och vi-
sade dem vägen till segern; och derpå stör
tade de sig öfver fienden, och tillika gjorde herr
Knut Posse ett nytt utfall från staden; Mot
dessa angrepp förslog ej danskarnes tapperhet.
De stridde i början för segern, den rycktes
snart från dem. De stridde för att rädda det
heliga Dannebrogs ban6r. De stridde med
odödlig tapperhet. Femhundra danska ädlin-
gar omgåfvo och försvarade under kampen den-
na fana; de lågo alla fallna för svenskarneö
svärd omkring henne, förr än herr Knut Posse
förmådde rycka henne till sig ock fällde hen-
nes stolta spets till jorden. Nu flydde dan-
skarna, men ondast i afsigt att uppe på berget
åter försvara sig. I detsamma framkom Nils
Sturo med sitt folk; han hade af elaka vägar
blifvit uppehållen; och fåfängt var nu allt dan-
skarnes motstånd. Deras hopar upplöstes och
utbredde sig backen utföre från Brunkoberg åt
Blasieholmen som en molnsky; De hastade
undan de förfiljande svenskarne, för att söka
räddning på skeppen; men då den påträngande
täta hopen kom på bryggan, som var underså-
gad, så brast hon, och de olyckliga flyktiogarna
störtade i vattnet. Andra sprungo i båtar för
att komma öfver, men så många kastade sig
på dem, att båtarna sjönko och folket förgicks.
Så drunknade niohundra man uti Näckström,
och som -nu hvarje tillfälle till fykt var borta,
så måste andra niohundra man, hvilka ej ännu
kommit öfver, kasta sina vapen och gifva sig
till fånga; och ibland dessa var danska mar-
sken Klas Rönnow samt affällingarna Ture
Bjelke och Nils Kristersson Wage. Dessutom
var hela slagfältet betäckt med fallna fiender.
Uti fyra timmar eller till klockan tre på ef-
termiddagen hade den blodiga striden räckt,
men så var den nu också riktigt kömpad till
slut. Kristian lydde hastigb med sina skepp,
oah Sten Stire drog med sitt folk segrande in
uti Stockholm. Der var stor fröjd och glädje.
Fru Ingeborg emottog sin segrande herre med
glädjetårar, och borgare och krigsmän om hvar-
andrade fröjdade sig, tackade och prisade Gud
för den härliga segern. Allas glädje var lik-
väl icke oblandad; ty många hade uti slaget
förlorat sina anhöriga och vänner. De tvenne
olyckliga anfallen på Brunkeberg hade kostat
mången redlig krigare lifvet, och den trakt der
svenskarna vu så ofta gå trygga och stolta och
beskåda sin hufvudstads största prakt och ri-
kedom, den var tätt beströdd med förbleknade
lik af de krigare, hvilka med sitt mod och sitt
blod på denna dag grundlagt denna frihet och
trygghet. Sten Sture lät försämla dessa fostor-
landets fallna söner och försvarare och vid
klockors ljud och korgossars sång gifva dem
en högtidlig ocb präktig begrafning. De fallna
danskarna voro väl också tappre män, som
följt sin konung; men de uppretade svenskarna
gågo i dem endast äre- och penningelystna äf-
ventyrare. De blefvo hvar som helst nedgömda
undan vilddjur och roffoglar i mullen.
Kristian flydde med öfverlefvorna af sin här,
En hop utaf hans anhängare bland Uplands-
bönderna bade också kommit med honom på
flottan; och några af hämd och vrede rasande
danskar ville nedhugga dem; men Kristian för-
bjöd det och lät landsätta dem i Stockholms-
skären; hvarefter han seglade hem, äfven på
hafvet förföljd af stormar och olyckor. När dan-
skarna besinnade sin makt, tapperhet och fördel-
aktiga ställning i detta slag, kunde de ingalunda
begripa huru svenskarna förmått frånrycka dem
segera. Det vidskepliga folket sade, att det
hade skett genom den svenska kansleren herr
Klas Rytings trollkonster; men konung Kristian
vågade aldrig mera med krigsmakt angripa
Sten Sture och svenska bönderna.
—RNN Ad SEINE