vadorliga strimmor syntes på himlahvalfvet; e ropade, att det var S:t Eriks svärd, som skyddande sväfvade öfver svenskarna och visade dem vägen till segern; och derpå stör tade de sig öfver fienden, och tillika gjorde herr Knut Posse ett nytt utfall från staden; Mot dessa angrepp förslog ej danskarnes tapperhet. De stridde i början för segern, den rycktes snart från dem. De stridde för att rädda det heliga Dannebrogs ban6r. De stridde med odödlig tapperhet. Femhundra danska ädlingar omgåfvo och försvarade under kampen denna fana; de lågo alla fallna för svenskarneö svärd omkring henne, förr än herr Knut Posse förmådde rycka henne till sig ock fällde hennes stolta spets till jorden. Nu flydde danskarna, men ondast i afsigt att uppe på berget åter försvara sig. I detsamma framkom Nils Sturo med sitt folk; han hade af elaka vägar blifvit uppehållen; och fåfängt var nu allt danskarnes motstånd. Deras hopar upplöstes och utbredde sig backen utföre från Brunkoberg åt Blasieholmen som en molnsky; De hastade undan de förfiljande svenskarne, för att söka räddning på skeppen; men då den påträngande täta hopen kom på bryggan, som var undersågad, så brast hon, och de olyckliga flyktiogarna störtade i vattnet. Andra sprungo i båtar för att komma öfver, men så många kastade sig på dem, att båtarna sjönko och folket förgicks. Så drunknade niohundra man uti Näckström, och som -nu hvarje tillfälle till fykt var borta, så måste andra niohundra man, hvilka ej ännu kommit öfver, kasta sina vapen och gifva sig till fånga; och ibland dessa var danska marsken Klas Rönnow samt affällingarna Ture Bjelke och Nils Kristersson Wage. Dessutom var hela slagfältet betäckt med fallna fiender. Uti fyra timmar eller till klockan tre på eftermiddagen hade den blodiga striden räckt, men så var den nu också riktigt kömpad till slut. Kristian lydde hastigb med sina skepp, oah Sten Stire drog med sitt folk segrande in uti Stockholm. Der var stor fröjd och glädje. Fru Ingeborg emottog sin segrande herre med glädjetårar, och borgare och krigsmän om hvarandrade fröjdade sig, tackade och prisade Gud för den härliga segern. Allas glädje var likväl icke oblandad; ty många hade uti slaget förlorat sina anhöriga och vänner. De tvenne olyckliga anfallen på Brunkeberg hade kostat mången redlig krigare lifvet, och den trakt der svenskarna vu så ofta gå trygga och stolta och beskåda sin hufvudstads största prakt och rikedom, den var tätt beströdd med förbleknade lik af de krigare, hvilka med sitt mod och sitt blod på denna dag grundlagt denna frihet och trygghet. Sten Sture lät försämla dessa fostorlandets fallna söner och försvarare och vid klockors ljud och korgossars sång gifva dem en högtidlig ocb präktig begrafning. De fallna danskarna voro väl också tappre män, som följt sin konung; men de uppretade svenskarna gågo i dem endast äreoch penningelystna äfventyrare. De blefvo hvar som helst nedgömda undan vilddjur och roffoglar i mullen. Kristian flydde med öfverlefvorna af sin här, En hop utaf hans anhängare bland Uplandsbönderna bade också kommit med honom på flottan; och några af hämd och vrede rasande danskar ville nedhugga dem; men Kristian förbjöd det och lät landsätta dem i Stockholmsskären; hvarefter han seglade hem, äfven på hafvet förföljd af stormar och olyckor. När danskarna besinnade sin makt, tapperhet och fördelaktiga ställning i detta slag, kunde de ingalunda begripa huru svenskarna förmått frånrycka dem segera. Det vidskepliga folket sade, att det hade skett genom den svenska kansleren herr Klas Rytings trollkonster; men konung Kristian vågade aldrig mera med krigsmakt angripa Sten Sture och svenska bönderna. —RNN Ad SEINE