2010da ar vidtirejdade krigshöldingar, betraktado uöila från det höga berget utan fruktan och med stridslust de antågande svenskarne. Pilar, skäcktor och skjutgevär började slaget, mea då svenskarne skulle gå uppföre berget, mötte dem danskarne, och begyntes då den blodiga striden med lansar och svärd. Båda hufvudbaneren möttes; svenska riksfanan började stiga backen uppföro, och öfverst från bergskanten svajade danskarnes heliga fana, Dannebrog, deremot, Kring dessa trängde sig de tappraste på påda sidor inot hvarandra, Ingen ville vika Danskarre, anförda af en tapper och ridderlig konung, stridde för ära, makt och rikedomar. Svenska bonden följde sin älskade herr Sten och kämpade för frid, frihet och fosterland, På Stockholms slott hade herr Knut Posse vid denna tid befälet och var han en både tapper och dristig krigsman, samt herr Sten Sture högeligen tillgifven, Denne sednares gemål, tru Ingeborg Tott, vistades på slottet, och lät nu före striden kalla dit upp från staden alla fattiga, bespisade dem och gaf dem rika allmosor, på det, att för deras böners skull hennes man och svenskarne skulle gå med seger ut ur striden, Sedan steg hon, åtföljd af mångå fruar och jungfrur, högst upp på slottets mur, hvarest de kunde se slagfältet och åskådade derifrån med brinnande böner och bäfvande bröst slagtningens vändningar. Men den modige och raske Knut Posse ville ingalunda stå sysslolös på Stockholms slott och betrakta sina fäktande landsmän. Förmärkande, att danskarnes brygga mellan Blasieholmen och Norr var utan vakt, befallte an några borgare, att under den skarpaste striden oförmärkt ro dit och med yxor och sågar i hast afskära alla hufvudstolvar och bjelkar under bron, så att hon ej mera kunde bära dauskarne; och lyckades detta krigsknep fullkomligt för dem. Sjelf gjorde han ett haBtigt utfall med tvåtusen man af slottsfolket och bemäktigade sig Kristians alla skansar mot staden och tände der eld på, samt kom uti strid med danskarne. Sten Stures folk hade emellertid måst draga sig tillbaka uttör backen, så att Kristian fick med all sin makt vända 3ig mot Knut Posse. Denne djerfvo krigare hade med sin lilla hop trängt sig konuog Kristian så nära, att herr Kout af onungen sjelf fick ett sår. Dock måste han snart vika undan för den stora öfvermakten och med de sina fly in öfver bron till staden igen; och så slutades första anfallet. Herr Sten uppmuntrade återigen sitt folk. Det vore dem evärdelig både skam och skada, om de här läte fördrifva sig. Snart bragte han dem i ordniog och började ånyo angripa berget. Danskarne mötte dem och gingo härarne nu andra gången tillhopa med ej mindre mannamod och häftighet än den förra. Herr Sten var allestädos en föresyn och uppmuntran till tapperhet för sitt folk. Han stridde. till häst under slaget och framför honom sprang en bonde, Björn den starke benämnd, Hj fortare kunde herr Sten rida, än Björn bonde förmådde framföre springa; och svängde denne tillika sitt breda slagsvärd så kraftigt omkring sig, att han öfveralit bland danskarne röjde sin tappre riddauwe väg. Ofta såg man dem omringade af fienderna, men Guds nåd och deras egen tapperhet hjelpte dem underliga ut igen, så att de icke en gång blefvo sårade. Äfven konung Kristian visade sig som en tapper höfding öfver tappra män. Han höll sig allestädes framme i faran, som en riddare höfdes; dock hade han icke herr Stens lycka. Midt under striden flög en kula genom hans mun, borttog tre tänder, så att blodet började strömma derifrån, och han måste af vanmakt låta föra sig ur striden. Hans oförskräckta nöfdingar och min förlorade) likväl icke modet, De drefvo de uppträngande svenskarne kraftigt tillbaka, och dessa, som förgäfves väntade, att herr Nils Sture skullo komma till deras understöd, måste nu för andra gången draga sig naoed ifrån berget, och fruarne på Stockholms slott, som nyss med glädje sett Svea baner fladdra öfver berget, såg) nu med smärta och förtviflan, huru det sjönk ned bakom bergskanten och de danska krigshoparnoe, Striden hade nu varat i tre timmar och segren var ännu icke afgjord, hen båda härarne trötta och mödade af det häftiga fäktandet. Herr Trotte Karlsson, som hade kämpat ganska ifrigt, satte sig ned på berget att hvila, och aflöste sin hjelm för att hemta svalka; men i detsamma kom en kula från svenska hären och träffade honom midt emellan ögonen, så att denne kämpe föll der såsom en förrädare, stridande bland främmande män mot sitt eget fädernesland. Och så slutades andra anfallet. Nu såg hr Sten, att det var omöjligt på detta sätt fördrifva fienden från berget, utan lät i dess ställe sitt folk angripa de danskar, som stodo vid S:t Klara kloster. När danskarna på berget sågo detta, så öfvergåfvo de sin fördelaktiga ställning och gingo ned af berget, dels för att hjelpa sina vänner, dels emedan de trodde sig hafva alldeles afslagit svenskarne. Det må man också bekänna, att på dessa tider, då ingen sträng krigsordning fanns, var det ett stort bevis, både på svenskarnes ihärdighet och Sturens skicklighet, att de efter två afslagna anfall kunde åter ställas i ordning och ledas till anfall. Så skedde likväl nu. Knappt sågo svenskarne, huru de andra kommit ned af berget, förrän de började ropa: Nu hafva danskarna kommit ul oss på jemna marken.