2010da ar vidtirejdade krigshöldingar, betrak-
tado uöila från det höga berget utan fruktan
och med stridslust de antågande svenskarne.
Pilar, skäcktor och skjutgevär började slaget,
mea då svenskarne skulle gå uppföre berget,
mötte dem danskarne, och begyntes då den
blodiga striden med lansar och svärd. Båda
hufvudbaneren möttes; svenska riksfanan bör-
jade stiga backen uppföro, och öfverst från
bergskanten svajade danskarnes heliga fana,
Dannebrog, deremot, Kring dessa trängde sig
de tappraste på påda sidor inot hvarandra,
Ingen ville vika Danskarre, anförda af en
tapper och ridderlig konung, stridde - för ära,
makt och rikedomar. Svenska bonden följde
sin älskade herr Sten och kämpade för frid,
frihet och fosterland,
På Stockholms slott hade herr Knut Posse
vid denna tid befälet och var han en både
tapper och dristig krigsman, samt herr Sten
Sture högeligen tillgifven, Denne sednares ge-
mål, tru Ingeborg Tott, vistades på slottet,
och lät nu före striden kalla dit upp från sta-
den alla fattiga, bespisade dem och gaf dem
rika allmosor, på det, att för deras böners
skull hennes man och svenskarne skulle gå
med seger ut ur striden, Sedan steg hon, åt-
följd af mångå fruar och jungfrur, högst upp
på slottets mur, hvarest de kunde se slagfäl-
tet och åskådade derifrån med brinnande bö-
ner och bäfvande bröst slagtningens vänd-
ningar.
Men den modige och raske Knut Posse
ville ingalunda stå sysslolös på Stockholms
slott och betrakta sina fäktande landsmän.
Förmärkande, att danskarnes brygga mellan
Blasieholmen och Norr var utan vakt, befallte
an några borgare, att under den skarpaste
striden oförmärkt ro dit och med yxor och
sågar i hast afskära alla hufvudstolvar och
bjelkar under bron, så att hon ej mera kunde
bära dauskarne; och lyckades detta krigsknep
fullkomligt för dem. Sjelf gjorde han ett ha-
Btigt utfall med tvåtusen man af slottsfolket
och bemäktigade sig Kristians alla skansar
mot staden och tände der eld på, samt kom
uti strid med danskarne. Sten Stures folk
hade emellertid måst draga sig tillbaka uttör
backen, så att Kristian fick med all sin makt
vända 3ig mot Knut Posse. Denne djerfvo
krigare hade med sin lilla hop trängt sig
konuog Kristian så nära, att herr Kout af
onungen sjelf fick ett sår. Dock måste han
snart vika undan för den stora öfvermakten
och med de sina fly in öfver bron till staden
igen; och så slutades första anfallet.
Herr Sten uppmuntrade återigen sitt folk.
Det vore dem evärdelig både skam och skada,
om de här läte fördrifva sig. Snart bragte
han dem i ordniog och började ånyo angripa
berget. Danskarne mötte dem och gingo hä-
rarne nu andra gången tillhopa med ej mindre
mannamod och häftighet än den förra. Herr
Sten var allestädos en föresyn och uppmunt-
ran till tapperhet för sitt folk. Han stridde.
till häst under slaget och framför honom sprang
en bonde, Björn den starke benämnd, Hj for-
tare kunde herr Sten rida, än Björn bonde
förmådde framföre springa; och svängde denne
tillika sitt breda slagsvärd så kraftigt om-
kring sig, att han öfveralit bland danskarne
röjde sin tappre riddauwe väg. Ofta såg man
dem omringade af fienderna, men Guds nåd
och deras egen tapperhet hjelpte dem under-
liga ut igen, så att de icke en gång blefvo så-
rade. Äfven konung Kristian visade sig som
en tapper höfding öfver tappra män. Han
höll sig allestädes framme i faran, som en
riddare höfdes; dock hade han icke herr Stens
lycka. Midt under striden flög en kula ge-
nom hans mun, borttog tre tänder, så att blo-
det började strömma derifrån, och han måste
af vanmakt låta föra sig ur striden. Hans
oförskräckta nöfdingar och min förlorade) lik-
väl icke modet, De drefvo de uppträngande
svenskarne kraftigt tillbaka, och dessa, som
förgäfves väntade, att herr Nils Sture skullo
komma till deras understöd, måste nu för an-
dra gången draga sig naoed ifrån berget, och
fruarne på Stockholms slott, som nyss med
glädje sett Svea baner fladdra öfver berget,
såg) nu med smärta och förtviflan, huru det
sjönk ned bakom bergskanten och de danska
krigshoparnoe, Striden hade nu varat i tre
timmar och segren var ännu icke afgjord, hen
båda härarne trötta och mödade af det häf-
tiga fäktandet. Herr Trotte Karlsson, som
hade kämpat ganska ifrigt, satte sig ned på
berget att hvila, och aflöste sin hjelm för att
hemta svalka; men i detsamma kom en kula
från svenska hären och träffade honom midt
emellan ögonen, så att denne kämpe föll der
såsom en förrädare, stridande bland främ-
mande män mot sitt eget fädernesland. Och
så slutades andra anfallet.
Nu såg hr Sten, att det var omöjligt på detta
sätt fördrifva fienden från berget, utan lät i
dess ställe sitt folk angripa de danskar, som
stodo vid S:t Klara kloster. När danskarna
på berget sågo detta, så öfvergåfvo de sin för-
delaktiga ställning och gingo ned af berget,
dels för att hjelpa sina vänner, dels emedan
de trodde sig hafva alldeles afslagit svenskarne.
Det må man också bekänna, att på dessa tider,
då ingen sträng krigsordning fanns, var det ett
stort bevis, både på svenskarnes ihärdighet och
Sturens skicklighet, att de efter två afslagna
anfall kunde åter ställas i ordning och ledas
till anfall. Så skedde likväl nu. Knappt sågo
svenskarne, huru de andra kommit ned af
berget, förrän de började ropa: Nu hafva dan-
skarna kommit ul oss på jemna marken.