FINRA TEN ORTEN För fyra hundra år sedan. Med samtycke af några få svenska herrar bade drottning Margareta lagt Sverige under sitt och Danmarks välde. Hennes efterträdare på Nordens tredubbla tron, Erik af Pommern, hade under tretioåriga försök att underlägga sig detta SlesvigHolstein, för hvars åtkomst Dapmark sedermera i sekler blödde, utarmat Sverige på folk och skatter. Hans fogdars oerhörda grymheter och utprössningar drefvo Dal-allmogen att under Engelbrekt Engelbrektsson företaga den ena uppresningen efter den andra, tills under den kloke och tappre bergsmannens anförande rikets sjelfständighet blifvit räddad. Så mördades Engelbrekt, på danskarnes föranstaltande, af en hämdlysten svensk adelsman, öch en annan svensk ädling, söm redan under Engelbrekts lifstid gjort honom riksstyrelsens förande stridigt, blef vald till konung. Tre gånger förlorade han kronan, och när han dog syntes knappt någon möjlighet att rädda Sverige från att af den mäktiga och egennyttiga adeln såmt presterskapet ånyo kastas i händerna på den danske Kristian I Då stiger ur sjelfva adelns leder den herrliga gestalten af Sten Sture den äldre fram och utför storvärf, sådane som vi svenskar merändels fått att glädja oss öfver då nöden varit som störst. Äfven Sten Sture tog sina tilldlykt till Sveriges allmoge och fann i den den häfkraft, som förhjelpte honom till seger öfver både de danska donskarne och hemma-danskarne. Slaget vid Brunkeberg den 10 oktober räfldade den gången svenska folket. Anders Fryxell har öfver denna dags bedrifter tecknat en runa som är dem värdig. Ingen skall utan rörelse och beundran ånyo genomläsa denna högstämda skildring, som vi taga oss friheten längre fram meddela såsom ett äreminne öfver den ädle riksföreståndaren och hans tappra kämpar, hvilka ännu sakna ett sådant monument, som kommit mången mindre förtjent till del. Erik Gustaf Geijer har, äfven han, tecknat ett äreminne öfver den störste af Sturarne. Hörom hans omdöme öfver Sten Stures andra storverk: detatt befästa den länge saknade andel i friheten och makten, som Engelbrekt först åt flertalet af svenska jordens bebyggare: dess allmoge, hade återförvärfvat. Geijer säger härom: Det är en klass af folket, på de flesta ställen misslottad, men som här delar medborserliga rättigheterna i sin fullhet, eger sitt rum i konstitutionen bredvid de stånd, som den I andra länder förtrycka, och är herre öfver den jord, af hvilken den födes: — det är Sveriges fria menighet, som gifvit bland nationerna den svenska ett namn för att ega en upplyst samhällsordning. Knappt har i Buropa någon stat varit utsatt för häftigare brytningar: fiender hafva trängt det på alla sidor, stormar hafva skakat dess regementsbyggnad, och dock har det, som en af dess största konungar sagt), under sin nöd alltid funnit sin hjelp hos Gud och sig sjelf, sjelf botat sina små sår, och från djupet af förfall hastigt. stigit upp till ära och välstånd, — Hvad är orsaken? — Jag vågar säga den. Det finns ingen svensk man, som är slaf. I lmän medborgerlig frihet och derat väckt ) Konung Gustat Adolf i sin egenhändiga historia.