FINRA TEN ORTEN
För fyra hundra år sedan.
Med samtycke af några få svenska her-
rar bade drottning Margareta lagt Sverige
under sitt och Danmarks välde. Hennes
efterträdare på Nordens tredubbla tron,
Erik af Pommern, hade under tretioåriga
försök att underlägga sig detta Slesvig-
Holstein, för hvars åtkomst Dapmark se-
dermera i sekler blödde, utarmat Sverige
på folk och skatter. Hans fogdars oer-
hörda grymheter och utprössningar drefvo
Dal-allmogen att under Engelbrekt Engel-
brektsson företaga den ena uppresningen
efter den andra, tills under den kloke och
tappre bergsmannens anförande rikets
sjelfständighet blifvit räddad.
Så mördades Engelbrekt, på danskarnes
föranstaltande, af en hämdlysten svensk
adelsman, öch en annan svensk ädling,
söm redan under Engelbrekts lifstid gjort
honom riksstyrelsens förande stridigt, blef
vald till konung. Tre gånger förlorade
han kronan, och när han dog syntes knappt
någon möjlighet att rädda Sverige från
att af den mäktiga och egennyttiga adeln
såmt presterskapet ånyo kastas i händerna
på den danske Kristian I
Då stiger ur sjelfva adelns leder den
herrliga gestalten af Sten Sture den äl-
dre fram och utför storvärf, sådane som
vi svenskar merändels fått att glädja oss
öfver då nöden varit som störst. Äfven
Sten Sture tog sina tilldlykt till Sveriges
allmoge och fann i den den häfkraft, som
förhjelpte honom till seger öfver både de
danska donskarne och hemma-danskarne.
Slaget vid Brunkeberg den 10 oktober
räfldade den gången svenska folket. An-
ders Fryxell har öfver denna dags bedrif-
ter tecknat en runa som är dem värdig.
Ingen skall utan rörelse och beundran
ånyo genomläsa denna högstämda skil-
dring, som vi taga oss friheten längre
fram meddela såsom ett äreminne öfver
den ädle riksföreståndaren och hans tappra
kämpar, hvilka ännu sakna ett sådant
monument, som kommit mången mindre
förtjent till del.
Erik Gustaf Geijer har, äfven han, teck-
nat ett äreminne öfver den störste af Stu-
rarne. Hörom hans omdöme öfver Sten
Stures andra storverk: detatt befästa den
länge saknade andel i friheten och mak-
ten, som Engelbrekt först åt flertalet af
svenska jordens bebyggare: dess allmoge,
hade återförvärfvat. Geijer säger härom:
Det är en klass af folket, på de flesta stäl-
len misslottad, men som här delar medbor-
serliga rättigheterna i sin fullhet, eger sitt
rum i konstitutionen bredvid de stånd, som den
I andra länder förtrycka, och är herre öfver
den jord, af hvilken den födes: — det är
Sveriges fria menighet, som gifvit bland na-
tionerna den svenska ett namn för att ega
en upplyst samhällsordning. Knappt har i
Buropa någon stat varit utsatt för häftigare
brytningar: fiender hafva trängt det på alla
sidor, stormar hafva skakat dess regements-
byggnad, och dock har det, som en af dess
största konungar sagt), under sin nöd alltid
funnit sin hjelp hos Gud och sig sjelf, sjelf
botat sina små sår, och från djupet af förfall
hastigt. stigit upp till ära och välstånd, —
Hvad är orsaken? — Jag vågar säga den.
Det finns ingen svensk man, som är slaf. I
lmän medborgerlig frihet och derat väckt
) Konung Gustat Adolf i sin egenhändiga hi-
storia.