af den jnaktpåliggande fråga, som varit oss förelagd till besvarande; ty ehuruväl meningarne visat sig skiljaktiga beträffande sättet att uppnå det afsedda målet, som visserligen kan nås på mer än en väg, har likväl nödvän igheten af försvarsväsendets fullständiga ordnande rönt ett erkännande, som icke kan missförstås. AW anledning är sålundr till den föreställningen, att den ovisshet, som i detta ögonblick sväfvar öfver denna fosterländska angelägenhet, snart skall skingras, och med denna förhoppning helsa vi de förbindliga ord, med hvilka vär vördade talman beledsagat vårt uppbrott, på samma gång viinnesluta oss i hans fortfarande vänskap och hågkomst. Hr Sundbergs afskeåstal till andra kammaren var af följande lydelse: Mina herrar! Då vi nu stå färdiga att skiljas åt, måste vi, tyvärr, erkänna, att under denna riksdag intet blifvit uträttadt. En enda stor fråga har varit oss förelagd, och den är blott besvarad med ett non possumus,, eller vi kunna icke lemna vårt bifall till hvad k. m:t föreslagit. Många bedöma derför ganska härdt hvad vi gjort eller, kanske rättare sagdt, hvad vi uraktlåtit att göra. Men är ock denna dom fullt rättvis, och kan verkligen dö fyra sist förflutna veckornas sammanvaro betraktas såsom alldeles betydelselös? Jag tror det icke. I folkens likasom i de enskilda menniskornas lif inträffa emellanåt tider, då äfven de allvarligaste bemödanden icke vilja lyckas, och uppgifter, på hvilkas lösning .mycket redligt arbete nedlägges, för hvarje nytt försök snarare synas blifva mer intrasslade än förda det sökta målet närmare. Sedan komma likväl andra tider, då det visar sig att alla dessa förtretliga knutar, alla dessa svårigheter, alla dessa hinder, som förorsakat ett skenbart stillastående, i grunden icke varit någontirg annat än nödvändiga utvecklingsstadier, ur hvilka med förunderlig hastighet ett fullfärdigt resultat slutligen framgår. i böra utan tvifvel allesammans hoppas att den tid, hvarom nu talas, varit en sådan utvecklingens öfvergångstid, som i stillhet förberedt mogen frukt. Ty lefva vi i det hopet, så skola vi ock i denna stund kunna säga varandra ett vänligt farväl utan något bittert minne af de strider, som här blifvit utkämpade. Att jag för min egen person kan med samma tacksamhet bevara hågkomsten af edert förtroende under denna riksdag som af detfjag under dess fem närmaste föregångare åtnjutit, är mig en synnerlig glädje. Jag anhåller att fortfarande få varaieder vänskap innesluten, men beder: framförallt, att Gud måtte bevara vårt älskade. gemensamma fädernesland! Härpå svarade kammarens åldersordförande, hr L. J. Hierta, följande: Trögvördigste hr dr och erkebiskop! Uti den predikan, vi nyss åhört i Herrans tempel, har församlingen förnyade gånger på ett eftertryckligt sätt fått sig inskärpt den sanningen, att verlden är full af knorr. Denna sanning har i denna stund äfven någon tillsmpatag på härvarande församling, ty det kan ej förnekas, att den saknad, hvilken alltid efterföljer afskedsstunden mellan dem, som arbetat för ett gemensamt mål, helst när de, såsom den närvarande, genom föreog beizantskap vunnit hvarandras personiiga ögaktning och vänskap, i viss mån finnes blandad med en misstämning, som å ena sidan är en följd af känslan af misslyckade bemödanden, å den andra af intrycket deraf, att såväl hela denna riksdags sammankallande som den tilldragelse, hvilken närmast föregått riksdagens ätskiljande, kan hafva åstadkommit en viss spänning i sinnena öfver hela landet, båda äro urtima. Emellan dessa moln på horisonten, hvilka man bör hoppas snart skola förbigå, finnes dock en ljuspunkt, som ni, hr erkebiskop, nyss visat oss i jen anmärkning, att det skenbara stilleståndet blott är en nödvändig punkt uti ett utvecklingsstadium, och dessutom känna vi ju alla att det ligger i Försynens plan att ingenting sker förgäfves. . Vi ha äfven haft en annan ljuspunkt att glädja oss åt; den att ni, hr erkebiskop. äfven-för denna korta tid velat hafva besväret att leda kammarens öfverläggningar, ty det inger o s hoppet att denna kammares önskan, att ni täckes äfven vid den snart instundande lagtima riksdagen åtaga er samma bestyr, skall blifva uppfylld. Det är med denna önskan och detta hopp som andra kammaren anhåller att få vara innesluten i er fortfarande välvilja och vänskap. q Efter ett mera enskildt afskedstagande åtskildes kamrarne, hvarmed 1871 års urtima riksdag var slut.