af den jnaktpåliggande fråga, som varit oss före-
lagd till besvarande; ty ehuruväl meningarne visat
sig skiljaktiga beträffande sättet att uppnå det af-
sedda målet, som visserligen kan nås på mer än
en väg, har likväl nödvän igheten af försvarsvä-
sendets fullständiga ordnande rönt ett erkännande,
som icke kan missförstås.
AW anledning är sålundr till den föreställningen,
att den ovisshet, som i detta ögonblick sväfvar öf-
ver denna fosterländska angelägenhet, snart skall
skingras, och med denna förhoppning helsa vi de
förbindliga ord, med hvilka vär vördade talman
beledsagat vårt uppbrott, på samma gång viinne-
sluta oss i hans fortfarande vänskap och hågkomst.
Hr Sundbergs afskeåstal till andra kamma-
ren var af följande lydelse:
Mina herrar! -
Då vi nu stå färdiga att skiljas åt, måste vi, ty-
värr, erkänna, att under denna riksdag intet blif-
vit uträttadt. En enda stor fråga har varit oss
förelagd, och den är blott besvarad med ett non
possumus,, eller vi kunna icke lemna vårt bifall
till hvad k. m:t föreslagit. Många bedöma derför
ganska härdt hvad vi gjort eller, kanske rättare
sagdt, hvad vi uraktlåtit att göra. Men är ock
denna dom fullt rättvis, och kan verkligen dö fyra
sist förflutna veckornas sammanvaro betraktas så-
som alldeles betydelselös? Jag tror det icke. I
folkens likasom i de enskilda menniskornas lif in-
träffa emellanåt tider, då äfven de allvarligaste
bemödanden icke vilja lyckas, och uppgifter, på
hvilkas lösning .mycket redligt arbete nedlägges,
för hvarje nytt försök snarare synas blifva mer
intrasslade än förda det sökta målet närmare.
Sedan komma likväl andra tider, då det visar sig
att alla dessa förtretliga knutar, alla dessa svårig-
heter, alla dessa hinder, som förorsakat ett sken-
bart stillastående, i grunden icke varit någontirg
annat än nödvändiga utvecklingsstadier, ur hvilka
med förunderlig hastighet ett fullfärdigt resultat
slutligen framgår. i böra utan tvifvel allesam-
mans hoppas att den tid, hvarom nu talas, varit
en sådan utvecklingens öfvergångstid, som i still-
het förberedt mogen frukt. Ty lefva vi i det hop-
et, så skola vi ock i denna stund kunna säga
varandra ett vänligt farväl utan något bittert
minne af de strider, som här blifvit utkämpade.
Att jag för min egen person kan med samma tack-
samhet bevara hågkomsten af edert förtroende un-
der denna riksdag som af detfjag under dess fem
närmaste föregångare åtnjutit, är mig en synnerlig
glädje. Jag anhåller att fortfarande få varaieder
vänskap innesluten, men beder: framförallt, att
Gud måtte bevara vårt älskade. gemensamma
fädernesland!
Härpå svarade kammarens åldersordförande,
hr L. J. Hierta, följande:
Trögvördigste hr dr och erkebiskop!
Uti den predikan, vi nyss åhört i Herrans tem-
pel, har församlingen förnyade gånger på ett efter-
tryckligt sätt fått sig inskärpt den sanningen, att
verlden är full af knorr. Denna sanning har i
denna stund äfven någon tillsmpatag på härva-
rande församling, ty det kan ej förnekas, att den
saknad, hvilken alltid efterföljer afskedsstunden
mellan dem, som arbetat för ett gemensamt mål,
helst när de, såsom den närvarande, genom före-
og beizantskap vunnit hvarandras personiiga
ögaktning och vänskap, i viss mån finnes blandad
med en misstämning, som å ena sidan är en följd
af känslan af misslyckade bemödanden, å den an-
dra af intrycket deraf, att såväl hela denna riks-
dags sammankallande som den tilldragelse, hvil-
ken närmast föregått riksdagens ätskiljande, kan
hafva åstadkommit en viss spänning i sinnena öfver
hela landet, båda äro urtima.
Emellan dessa moln på horisonten, hvilka man
bör hoppas snart skola förbigå, finnes dock en
ljuspunkt, som ni, hr erkebiskop, nyss visat oss i
jen anmärkning, att det skenbara stilleståndet blott
är en nödvändig punkt uti ett utvecklingsstadium,
och dessutom känna vi ju alla att det ligger i
Försynens plan att ingenting sker förgäfves. . Vi
ha äfven haft en annan ljuspunkt att glädja oss
åt; den att ni, hr erkebiskop. äfven-för denna
korta tid velat hafva besväret att leda kammarens
öfverläggningar, ty det inger o s hoppet att denna
kammares önskan, att ni täckes äfven vid den snart
instundande lagtima riksdagen åtaga er samma be-
styr, skall blifva uppfylld. Det är med denna ön-
skan och detta hopp som andra kammaren anhål-
ler att få vara innesluten i er fortfarande välvilja
och vänskap. q
Efter ett mera enskildt afskedstagande åt-
skildes kamrarne, hvarmed 1871 års urtima
riksdag var slut.