qvinnor sällsporda. De lugna vattnen äro de
djupaste, men de bäckar, i hvilka vattnet står
lägst, larma mest; detta visar, hur fullt med
grodor det måtte vara der. En öppen mun
är ett tecken till tomt hufvud. Öm kistan
hade guld och silfver i sig, skulle hon icke
alltid stå vidöppen, Att tala kommer af na-
turen, men det behöfs ganska mycken upp-
fostran för att lära sig att tiga. Hänsyn till
sanningen bör dock lägga ett betsel i hvarje
ärlig mans mun och en töm på hvarje god
qvinnas tunga.
Om vi nödvändigt måste tala, så låtom oss
åtminstone undvika nedsättande omdömen.
Låtom oss icke besmitta våra tungor med för-
tal. Att anfalla folk kan vara roligt för öron-
tasslare, men det är döden för dem, som de
anfalla. Vi kunna begå mord med tungan
lika väl som med handen. Det värsta onda,
man kan göra en menniska, är att angripa
hennes goda namn och rykte, liksom qväkaren
sade till sin hund: jag vill icke slå dig och
icke heller banna dig, men jag skall gifva dig
ett fult namn. Alla äro icke tjufvar, som
hundar skälla på, men de behandlas i allmän-
het som om de vore det, ty verlden tror i
allmänhet att det icke röker af en brand utan
att det finnes eld i den, och hvad hvar oeh
en säger måste vara sant. Låtom oss derför
vara försigtiga, så att vi icko skada vår nästa
på ett så ömt ställe som hans goda namn och
rykte, ty det är svårt att få rent det, som en
gång blifvit nedsudladt, och då en person en
gång blir noterad i allmänhetens svarta bok,
är det ovisst om han någonsin kommer dän
igen. Om vi vilja vara säkra på att icke tala
i otid, är det bäst att tala så litet som möj-
ligt, ty om alla menniskors synder delades i
två högar, skulle den ena högen vara synder,
som begåtts med tungan. ÖOm en man icke
syndar med ord, då är han en verklig man
och också i stånd till att tygla hela sam-
hället.
Pratmakare af båda könen! Upphören med
det skamliga tilltag, som benämnes örontassel ;
varen icke längre djefvulens blåsbälgar, som
blåsa på oenighetens eld. Låten bli att sätta
folk i lufven på hvarandra. Vill man icke
skära spetsen af sin tunga, bör man åtmin-
stone krydda den med nådens salt. Prisa
Gud mer och bry dig mindre om din nästa.
Hvarje gås kan kackla, hvarje fluga kan finna
en öm fläck, hvarje tom tunna kan gifva ljud
ifrån sig, hvarje tagg kan rifva en menniskas
kött. Inga flagor skola Fyga dig i halsen, om
du häller igen munnen, och intet ondt tal
komma derur. Tänk mycket, men tala litet.
Var rask i ditt arbete och långsam i dina ord
och, framför allt, bed vår herre att sätta on
vaktaro öfver dina läppar.