Om sqvaller.
(Ur den nyss utkomna folkboken: 4 Petter
Jönssons moralkakor af den ryktbare en-
gelska predikanten C. H. Spurgeon.)
I en viss kyrka finnes en munkorg, som i
forntiden begagnades för att hindra qvinnor-
nas tungor från att besvära deras män och
grannar. Man hittade på lustiga saker i de
gamla goda tiderna! Var detta ett exempel
å, hvad vår prost kallar våra förfäders vis-
om, eller var det blott litet onödig grymhet ?
Det är ingenting — bara en qvinna, som
drunknat, är ett ogudaktigt och hånfullt gam-
malt talesätt, hvilket, liksom munkorgen, här-
ledde sig från den allmänna åsigten, att qvin-
nor göra så oerhördt mycken skada med sina
tungor. Är detta nu sant, eller är det iske?
Svaret härpå öfverlemnar jag åt någon annan,
ty jag tillstår, att jag lika mycket som någon
annan tyoker om ett godt snack, man jag tyc-
ker icke om att anfalla folk och jag hatar
bakdanteri, som faller somliga gå väl på läp-
en. Jag hänskjuter frågan till män, som äro
okare än jag: äro qvinnor i det afseendet
mycket värre än män? Man säger att tystnad
är en kostlig klenod för en qvinna, men hon
bär den mycket sällan. Är detta verkligen
händelsen? Är det sant, att en qvinna förti-
ger blott det hon icke vet? Äro qvinnornas
tungor liksom lammens svansar alltid i rö-
relse? Man säger att räfven är idel svans och
qvinnan Idel tunga. Är detta sant eller icke?
Var den gamla bönen nödvändig: skydda oss
för grofva kanoner och för qvinnornas tun-
gor? Jag har sjelf on riktigt god och snäll
hustru, hvars röst är så ljuflig för mig, att jag
ieke ofta nog kan höra den, och derför är
jag ieke någon tillförlitlig domare; men jag
år nästan rädd för att det finnes andra qvin-
nor, som hellre vilja predika än bedja och
hvilka ioke behöfva kaffe för att sätta sina
kläppar i rörelse. Men hvad som är soppa
för gåsen är också soppa för gåskarleny och
en del karlar äro lika stora slanimertackor
som qvinnorna,
Hvad det år skada att icke ord äro skatt-
lagda! Hvilken inkomst skulle icke staten få
derigenom! Men tal är tyvärr skattefritt. Och
om man skulle betala dubbelt för lögner,
kuade regeringen derigenom komma i tillfälle
att betala hela landets skuld; men hvem skulle
insamla pengarna? Allmänt prat kr allmänna
lögner. Ryktet är till hälften lögn, En be-
rättelse blir aldrig mindre genom att berättas
omigen. Fn historia växer liksom en snöboll,
som rullas. De, som tala mycket, ljuga myc
set. Om menniskor blott sade det som är
sant, hvad det då skulle vara fredligt här i
verlden! Att tiga skadar sällan, mep prat år
en plåga för socknen. Tystnad är visdom,
och som en följd häraf äro visa män och visa