det upplysande svaret, att de veta litet
Göteborg, hyad vi görai Liverpool4. 4Myo-
kot troligt, om inte herrarne meddela sig
med hvarandra, svarade jag, men fick emel-
lertid låta mig nöja med att följa City of
Baltimore4, som kl. 7 på qvällen den 29:de
visligen afgick från Liverpool, och var jag
då ändtligen på väg; men dermed voro oj
alla mina vedermödor slut.
Storm och hög sjö under de första da-
garne af vår resa gjorde City of Balti-
more4 till ett fullkomligt lasarett, der lä-
karen hade fullt upp att göra med att springa
och hjelpa. Vi voro omkring 100 första-
plats-passagerare, och af dem voro åtmin-
stone 75 sjuka. Jemmer och barnskrik,
hvart man vände sig! Efter några dagars
färd blef det emellertid bättre; nu är vädret
riktigt gynnsamt och eländet afbrytes också
allt emellanåt af kortspel och andra nöj-
samma sysselsättningar. För mig var resan
från början till slut enformig, sedan jag sett
mig mätt på fartyget och hafvet, ty det
fanns ingen ombord, som talade svenska och
af min engelska förstod ingen ett ord, lika
litet som jag förstod dem, och jag tror nä-
stan att jag skulle glömt bort att tala, om
icke en liten älskvärd engeleman förbarmat
sig öfver mig och med den största uppoff-
ring af tid och tunvga gjort allt för att göra
sig förstådd.
Han reste såsom tolk med 9 det himmel-
ska rikets söner, desamme som år 1866 voro
i Stockholm. De voro nu ändtligen på hem-
väg. Han kunde alla lefvande språk —
utom svenska. Det hörde till min tur! —
Jag frågade flera gånger efter den svenska
tolken, men det dröjde Hera dagar innan
jag lyckades få tala med denna personage;
och tänken er min förvåning, då en svart
och sgotig grobian, som med största svårig-
het förstod ungefär hälften af hvad jag
sade, förestäldes mig såsom den efterläng-
tade corpus delictil Då gick mitt sista hopp
att göra mig förstådd i qvaf.
Man lefver mycket godt på de transatlan-
tiska båtarne; man hinner snart sagdt ej
mer än äta, och jag måste beundra amerika-
narnes förmåga i den vägen. Också äro de,
isynnerhet de,qvinliga exemplar, jag hittills
haft tillfälle att se, så stora och feta, att
jag aldrig sett något dermed jemförligt. Jag
kände mig till mods bredvid gem ungefär
som Gulliver måtte ha gjort ijättarnes land.
— Mältiderna äro så fördelade, att man får
frukost med varm mat kl. 9, ett mellanmålX;
kl. 1 (som jag ej lyckats uppfatta hvad det
heter, men väl hur det smakar) bestående
af soppa och kalla kötträtter; middag kl. 4,
bestående af 4 rätter, utom dessert, och som
vanligen räcker 2 timmar — långt nog för
den, som ej behöfver låta maten tysta mun;
kaffe och tå slutar dagen kl. 8, och kan man
dessutom erhålla allt hvad man i matväg
kan önska, då deremot alla dricksvaror få
betalas särskildt.
Alla inberäknade äro vi 700 själar om
bord, och det är märkvärdigt hur allt kan
erhållas till sådan fullkomlighet som sker,
då man betänker resans längd; från det min-
sta till det största finnes att få af mat- och
dricksvaror. Det är som på det yppersta för-
sta klassens hotell. En beqvämlighet, som
den goda City of Baltimore dock saknar,
är badrum.
Då vi i 9 dagar varit till sjös (resan va-
rade 13 dagar i stället för utlofvade 83 10)
väcktes jag plötsligt on natt af att vi lågo
still. I början erfor jag en ljuf känsla af
lugn och hvila, men kom snart på den tan-
ken, att något måste vara i olag, ty jag fick
i det samma från alla sidor höra:
— What is the matter? What is the
matter? Oh God! Oh God! och varade denna
oro vid pass en halftimme, då det åter hette:
— Nothing is de matter! Nothing is the
matter ! Thark God! Thank God! och den
mest uppsluppna glädje aflöste sorgen.
Orsaken till allt detta tumult var en li-
ten skruf, som gått ur, jag vet ej hvar.