det upplysande svaret, att de veta litet Göteborg, hyad vi görai Liverpool4. 4Myokot troligt, om inte herrarne meddela sig med hvarandra, svarade jag, men fick emellertid låta mig nöja med att följa City of Baltimore4, som kl. 7 på qvällen den 29:de visligen afgick från Liverpool, och var jag då ändtligen på väg; men dermed voro oj alla mina vedermödor slut. Storm och hög sjö under de första dagarne af vår resa gjorde City of Baltimore4 till ett fullkomligt lasarett, der läkaren hade fullt upp att göra med att springa och hjelpa. Vi voro omkring 100 förstaplats-passagerare, och af dem voro åtminstone 75 sjuka. Jemmer och barnskrik, hvart man vände sig! Efter några dagars färd blef det emellertid bättre; nu är vädret riktigt gynnsamt och eländet afbrytes också allt emellanåt af kortspel och andra nöjsamma sysselsättningar. För mig var resan från början till slut enformig, sedan jag sett mig mätt på fartyget och hafvet, ty det fanns ingen ombord, som talade svenska och af min engelska förstod ingen ett ord, lika litet som jag förstod dem, och jag tror nästan att jag skulle glömt bort att tala, om icke en liten älskvärd engeleman förbarmat sig öfver mig och med den största uppoffring af tid och tunvga gjort allt för att göra sig förstådd. Han reste såsom tolk med 9 det himmelska rikets söner, desamme som år 1866 voro i Stockholm. De voro nu ändtligen på hemväg. Han kunde alla lefvande språk — utom svenska. Det hörde till min tur! — Jag frågade flera gånger efter den svenska tolken, men det dröjde Hera dagar innan jag lyckades få tala med denna personage; och tänken er min förvåning, då en svart och sgotig grobian, som med största svårighet förstod ungefär hälften af hvad jag sade, förestäldes mig såsom den efterlängtade corpus delictil Då gick mitt sista hopp att göra mig förstådd i qvaf. Man lefver mycket godt på de transatlantiska båtarne; man hinner snart sagdt ej mer än äta, och jag måste beundra amerikanarnes förmåga i den vägen. Också äro de, isynnerhet de,qvinliga exemplar, jag hittills haft tillfälle att se, så stora och feta, att jag aldrig sett något dermed jemförligt. Jag kände mig till mods bredvid gem ungefär som Gulliver måtte ha gjort ijättarnes land. — Mältiderna äro så fördelade, att man får frukost med varm mat kl. 9, ett mellanmålX; kl. 1 (som jag ej lyckats uppfatta hvad det heter, men väl hur det smakar) bestående af soppa och kalla kötträtter; middag kl. 4, bestående af 4 rätter, utom dessert, och som vanligen räcker 2 timmar — långt nog för den, som ej behöfver låta maten tysta mun; kaffe och tå slutar dagen kl. 8, och kan man dessutom erhålla allt hvad man i matväg kan önska, då deremot alla dricksvaror få betalas särskildt. Alla inberäknade äro vi 700 själar om bord, och det är märkvärdigt hur allt kan erhållas till sådan fullkomlighet som sker, då man betänker resans längd; från det minsta till det största finnes att få af matoch dricksvaror. Det är som på det yppersta första klassens hotell. En beqvämlighet, som den goda City of Baltimore dock saknar, är badrum. Då vi i 9 dagar varit till sjös (resan varade 13 dagar i stället för utlofvade 83 10) väcktes jag plötsligt on natt af att vi lågo still. I början erfor jag en ljuf känsla af lugn och hvila, men kom snart på den tanken, att något måste vara i olag, ty jag fick i det samma från alla sidor höra: — What is the matter? What is the matter? Oh God! Oh God! och varade denna oro vid pass en halftimme, då det åter hette: — Nothing is de matter! Nothing is the matter ! Thark God! Thank God! och den mest uppsluppna glädje aflöste sorgen. Orsaken till allt detta tumult var en liten skruf, som gått ur, jag vet ej hvar.