gifvet, för att lossa hennes tungas band.
Följaktligen inbjöd han alla att dricka med
sig. Det var högst få resande som Vägrade
att tömma ett glas i hans sällskap, och på
detta sätt fiek han veta en hel mängd saker.
— Om jag bara en gång upptäcker fröken
de Souvignys spår, tänkte han, så skall jag
följa efter henne till verldens ända, om det
behöfs.
Magnus hade redan erhållit åtskilliga upp-
lysningar, som åtminstone läto honom ana, år
hvilket håll han borde styra kosan, för att
finna de två fångarne, då han en morgon,
just när han stod i begrepp att lemna en
gästgifvaregård, der han legat öfver natten,
såg en kurir komma ridande in på gården.
Mannen svor som en galning, och hästen
haltade. Magnus med sin ständigt vaksamma
blick upptäckte genast Johan v. Werths vapen:
på ryttarens mössa. Han närmade sig straxt
den nyss anlände.
-— Måtte f-—n ta den här hästen, ropade
kuriren, i det han ursinnig slog det stac-
kars djuret i hufvudet; jag har ännu femton
mil qvar att tillryggalägga och orkar i sjelfva
verket knappt gå till närmaste säng för att
kasta omkull mig och sofya.
— Det är så mycket mera beklagligt, som
ni har en husbonde, hvilken icke tål att hans
tjenare tar sig en liten lur på vägen, yttrade
Magnus.
Kuriren betraktade honom.