— Ja, isynnerhet som det gäller en vigtig
beskickning och såväl timmarne som minu-
terna äro på förhand noga beräknade, utbrast
han. Jag kunde med lätthet ha hunnit målet
i rättan tid; men tack vare denne fördömde,
häst, kommer jag nu aldrig dit. Det ör tjugu
dukater som härigenom gå förlorade för mig.
Åter gaf han hästen ett kaytnäfslag i pan-
nan, så att det arma kreaturet vacklade och
gnäggade af smärta.
Kuriren, som var i högsta grad uttröttad af
den långa ridten, satte sig ned på en bänk.
Magnus fick plötsligt en id och sade:
— Tjugu dukater, som baron Johan vy.
Werth skulle ha gifvit er, förlorar ni och
dessutom tjugu andra, som baronessan Igomer
ej skulle ha uraktlåtit att erbjuda er... Det
är verkligen en stor förlust.
Kuriren spratt till.
— Huru vet ni det? utropade han.
— Jag var i baronessans tjenst ännu för
några dagar sedan, svarade Magnus dristigt,
och Gud skall veta att hon med otålighet vän-
tade på din husbondes svar. Det har varit
stunder, då hon skulle ha velat ge femtio, ja
hundra dukater åt den som förde det till henne.
— Hundra! utbrast kuriren och gjorde en
ansträngning för att resa sig upp; men han
sjönk utmattad tillbaka på bänken.
— Ja, ni borde kunna inse, att när det
gäller två sådana personer som fröknarne de