— 427 —
finns knappt en enda menniska som ej gjort
sig förtjent af att hängas.
Vid hvarje annat tillfälle skulle Carquefou,
då han fått höra ett sådant yttrande, ha blif-
vit förskräckt och fört handen till sin hals;
men nu tänkte han endast på fröken de Sou-
vigny och fröken de Pardaillan. Olyckligtvis
var ej hans uppfinningsförmåga lika stor som
hans tillgifvenhet; förgäfves brydde han sin
hjerna, han kunde ingenting hitta på. Minu-
terna förgingo. Renaud föreslog att man skulle
bränna upp alla slott och instänga alla baro-
nessor i mörka klosterceller. Armand Louis
gick fram och åter med rynkade ögonbryn,
funderande på någon förtviflad åtgärd hyvari-
genom han skulle kunna rädda Adrienne.
Magnus hade i all tysthet smugit sig bort.
— Be der, huru mycket ondt all botgöring
medför, suckade Carquefou, sreglande på Re-
naud; om ni låtit bli att kurtisera baronessan,
skulle vi ha sluppit det här omaket.
I detta ögonblick nalkades dem en man som
hvarken herr de la Guerche, Renaud eller
Carquefou kände. Det var en storväxt krigs-
man med yfviga röda mustascher, solbränd
hy och borstlikt hår. Han hade på sig ett
harnesk, höga stöflar af osvärtadt läder samt
en svart sammetsjacka, som börjat gulna af
ålder.
— Mina herrar, sade han till dem, bry-
tande på italienska, det har fallit mig in att
ni ämna företaga någon farlig expedition,