f. d. lärjungarnes talare (professor Rossander),
fortsättning af kantaten, välsignelsen och kora -
sång (nr 500 vers 7).
Kantaten utfördes af en kör af gymnasii
f. d. och n. v. lärjungar och solopartierna af
med, dr Hjorth (tenor) och kammarskrifvaren
Lundvik (bas), allt med instrumental-ackom-
panjemang. . Den är författad af justitierådet
C. G. Strandberg, med musik af hr Ivar Hall-
ström (begge f. d. lärjungar vid gymnasium),
gjorde ett gripande intryck och var uppen-
barligen lika mycket con amore utarbetad som
inöfvad och utförd.
Kantaten, hvartill musiken vid uppförandet
anfördes af direktör J. C. Nordqvist, med
kompositören vid pianostämman, var af föl-
Jande lydelse r
Körs. :
Kommen, o, kommen på glänsande vingar,
Minnen från ungdomens lyckliga tid!
Låtom oss samlas som förr uti ringar
Under vår forna Minervas egid —
Uppfostrarinnan, hvars välde du spårar
Än, fastän snö i din hjessa sig lagt.
Hon bär i famnen än nyfödda vårar
Och står vid riddaregrafvar på vakt.
N Aria. .
Här vi kämpat, här vi delat
Lätta sorger, riklig tröst.
Vetenskapens sjöluft spelat
Här mot ungdomsfriska bröst.
Här sig tankens. kedja sträckte
Länk vid länk för ögat ut.
Här de vises ord oss räckte
Mången sinnrikt bunden knut.
Miogen sinnrikt bunden knut
är vår tankes klarhet väckte.
Här i hätdens panorama
Drog en hjelteverld förbi,
Och vår egen framtids drama
Formade vi efter, vi.
Här slog Skönheten sin slöja
Kring värt sinne första gång:
Hennes drag vi fingo röja
I den store Jonierns sång.
I den store Jonierns sång
Säkrast Skönheten vi röja.
Soloavartett och kör.
Klarhet och skönhet! Himmelska makter!
Sänken i ungdomssinnet Er ner:
Stannen deri som skyddande vakter!
Mandomens kraft må färgas af Er.
Vexelsång.
Vi samlats hit från skilda håll, o broder;
Men mången gäckad dröm oss följer dock.
Kom, slutom ogs i famnen af vär moder,
Och våra drömmar blifva unga ock.
Mins du hvad flygande och djerfva planer
Emellan lekarna på Mälarns strand?
Ej drömde vi om stjernor och kraschaner,
Men, väl om lagrar af vårt fosterland.
Högt må vi än den drömmens bilder skatta,
De blommor, kring vår ungdoms tröskel satta.
Mins du de forna lärare och vänner,
Nu af cypresser dolda för vår syn?
Fill en semester, som ej skiften känner,
De kallats hem af Ephorus i skyn.
Snart vår Anabasis också vi sluta:
Ren solen sjunker och vår hjessa böjs.
Men våra dagar ännu endast luta,
Och solnedgången kanske än fördröjs.
Så må en fläkt från flydda dar oss lifva
Att verklighet åt forna drömmar gifva.
Soloavartett och kör.
Skilda åldrar nu här blandas:
Gråa hår och svarta lockar
Kring katedern lärarn ser.
I hans bröst en fråga andas,
Och det svar, han af oss lockar,
Tacksamhetens stämma ger.
Aria.
Vår tack är tolkad. Fostrarinnan står
Med kransen virad omkring klassisk panna.
Må vid dess sida Minnets genier stanna,
När Hoppet växer skönt i hennes spår.
Till Visheten åt unga sinnen bjude
Hon samma väg i nya dar allt jemt,
Och Tullii patos än från rostra ljude,
Från Tibur klinge gladt Horatii skämt.
Till skilda värf från henne ställs vår färd,
Men till ett tempel hon för oss sig höjer,
Uppå hvars mur i guld och purpur dröjer
Ett skimmer än ur ungdomshjertats verld.
Så tror sig stundom seglaren förnimma
Vid Leukas strand, i aftonrodnans sken,
Af Sapphos hjertblod än en purpurstrimma
I ädrorna af klippans röda sten.
Kör,
Himlarnas Gud, som verldarna leder,
Hägna det templet! Inför Ditt öga
Intet är stort, men intet är smått.
Sänk i de ungas sinnen Dig neder:
Vishetens frön blott gro i det höga,
Falla, som dagg, från stjernorna blott.
Stora börssalen var öfverfylld af åhörare
hvilka med lefvande och djupt intresse följd
den högtidliga och betydelsefulla festen.
I