ren; men det tycktes tillhöra den officiela ofel-
barheten, att icke taga notis om annat, än
som utginge ur dess egen fatabur. Den rätta
lindringsgrunden vore dock ej svår att finna,
om nan blott erinrade sig lindringens verkli-
ga ändamål, nemligen lättnad för den hårdast
betryckta delen af indelningsverket, remligen
de rotar, hvilkas årliga börda i förhållande
till deras taxeringsvärde vore störst. Talaren
tviflade dock, om ens denna rättvisa lindrings-
grund kunde sättas i praktisk verkställighet.
Äfven om detta lyckades, qvarstod likväl den
djupt genomgåendeorättvisan att en enda närings-
gren betungades med indelningsverket, under
det alla andra derifrån vore befriade, Indel-
ningsverket tryckte allenast på 1500 millioner
eller 11 af det beskattningsbara kapitalvärdet,
under det de öfriga lIs:ine derifrån voro be-
friade. Detta i sig sjelf så obilliga förhållan-
de vore nu på väg att ytterligare ökas såväl
genom den så betydligt utsträckta värneplig-
ten, som genom de ökade kontanta utgifterna,
hvilka i en snar framtid uppskattades till 8
å 9 millioner. Talaren fick härigenom tillfälle
att kasta en blick på vårt beskattningsväsende,
hvilket af honom ansågs vara i hög grad orätt-
vist, dels derigenom att flera af de förnämsta
skattetitlarne tryckte företrädesvis på de obe-
medlade folkklasserna, dels -derigenom att jord-
bruksnäringen vore oskäligt betungad. En
rättvisare fördelning af skattebördan vore der-
före det nödvändiga vilkoret för försvarsver-
kets förstärkande i den höga grad, som behöf-
des, såväl hvad beträffade de personliga, som
kontanta uppoffringarne. Och början till den-
na skattereform- borde vara indelningsverkets
success,va upphäfvande.
Till dessa nationalekonomiska skäl för in-
delningsverkets aflyftande komme ätven de
militäriska, som af flera talare förut blifvit
nogsamt framhållna och hvilka hufvudsakli-
gen bestodo deri, att detsamma liksom af sig
sjelf söndersprängdes, om soldaten skulle er-
hålla den väsentligt ökade öfning, som blefve
nödvändig för att utbilda honom till befäl för
de värnepligtige.
Talaren vidblef för öfrigt i hufvudsak de
åsigter om den, efter 15 års öfvergångstid,
blifvande armåns orgainsation, som han vid
sistförflutna riksdag framställt, äfven om han
gerna såge befälskaderns betydliga tillökande,
såvida statsverkets tillgångar sådant medgåfre.
Erinrade dock om den stora besparing, som
kunde ligga deri, att låta en stor del af de
värnepligtige ingå i befälskadern, för att se-
dermera utgöra befäl för landtstormen.
Öfverhutvud syntes man ej hos oss kunna
göra sig en föreställning om de oerhörda mas-
sor, i förhållande till våra resurser och vår ringa
befolkning, hvilkas uppsättande ifrågasättas.
Tal. visade genom exempel, att svenska armån
skulle blifva dubbelt så stor som den preussiska,
för närvarande den största och bästa. Äfven om-
vi kunde uppsätta dessa massor och nödtorf
tigt utrusta dem, så kunde vi dock aldrig
gifva dem en lika stor öfoing. För öfrigt un-
derskattade man mycket de nu ifrågasatta öf-
ningarnes värde, då hvarje öfningsdag i ett
svenskt läger motsvarar 2 eller 3 i utländska
garnisoner. Någon minskning i afseende på
armåns storlek kunde äfven åstadkommas, om
våra bröder, norrmännen, åtoge sig lika stora
uppoffringar för det gemensamma unionsför-
svaret, som vi. Tal. slutade med en varm
uppmaning till minoriteten inom andra kam-
maren att väl betänka sig, innan den afsloge
det anbud, som af förra riksdagens majoritet
gjordes och genom hvilket fäderneslandets för-
svar i den närmaste framtiden vore betryg-
gadt mot de ölverhängande faror, som man
förmenat förestå.
I den i allmänhet särdeles lugna diskussio-
nen förekom emellertid ett par episoder, som
gjorde ett pinsamt intryck. Hr Posse repli-
kerade dels hr statsrådet Wennerbergs ytt
rande sista dagen, då försvarsfrågan diskute-
rades vid förra riksdagen, ett yttrande som hr
Posse karakteriserade såsom olämpligt från
ministerbänken till landets representation, dels
hr Gripenstedt för hans ordande om något
förstucket spel vid remissen af de kungliga
propositionerna vid denna riksdags början.
Mot den sednare anmärkte hr Posse, att han
borde af sin långa offentliga verksamhet ha
lärt sig att det är ett dåligt vapen man för,
då man inlåter sig 1å suppositioner och der-
med angriper motståndare. Endast då man
kämpar med blanka vapen kan man, äfven om
med blodig panna, gå ur striden med heder
och ett lugnt samvete.
Hr statsrådet Wennerberg svarade, att för
det klandrade yttrandet hade han haft nöjet
mottaga erkännande äfven af flera bland det
parti, för hvilket hr Posse förde talan, Han
hyste ock den förhoppning, att det förtroende,
hvarmed han alltid af andra kammaren blifvit
tillmötesgången, icke förminskats, trots herr
Posses missnöje med det korta yttrande, med
hvilket han deltagit i en lång diskussion; hvad
hr Posse enskildt hade för tanke derom, det
skulle han ej lägga tungt på sinnet, Vihafya
här endast återgifvit tankegången i hr stats-
rådets yttrande; tormen derför var icke egs
nad att öfvertyga, än mindre att framkalla
något bifall.
hefen för sjöförsvarsdepartementet, herr
Leijonhufvud, uppträdde äfven under förmid-
dagen mot utskottet och dess försvarare; och