ren; men det tycktes tillhöra den officiela ofelbarheten, att icke taga notis om annat, än som utginge ur dess egen fatabur. Den rätta lindringsgrunden vore dock ej svår att finna, om nan blott erinrade sig lindringens verkliga ändamål, nemligen lättnad för den hårdast betryckta delen af indelningsverket, remligen de rotar, hvilkas årliga börda i förhållande till deras taxeringsvärde vore störst. Talaren tviflade dock, om ens denna rättvisa lindringsgrund kunde sättas i praktisk verkställighet. Äfven om detta lyckades, qvarstod likväl den djupt genomgåendeorättvisan att en enda näringsgren betungades med indelningsverket, under det alla andra derifrån vore befriade, Indelningsverket tryckte allenast på 1500 millioner eller 11 af det beskattningsbara kapitalvärdet, under det de öfriga lIs:ine derifrån voro befriade. Detta i sig sjelf så obilliga förhållande vore nu på väg att ytterligare ökas såväl genom den så betydligt utsträckta värnepligten, som genom de ökade kontanta utgifterna, hvilka i en snar framtid uppskattades till 8 å 9 millioner. Talaren fick härigenom tillfälle att kasta en blick på vårt beskattningsväsende, hvilket af honom ansågs vara i hög grad orättvist, dels derigenom att flera af de förnämsta skattetitlarne tryckte företrädesvis på de obemedlade folkklasserna, dels -derigenom att jordbruksnäringen vore oskäligt betungad. En rättvisare fördelning af skattebördan vore derföre det nödvändiga vilkoret för försvarsverkets förstärkande i den höga grad, som behöfdes, såväl hvad beträffade de personliga, som kontanta uppoffringarne. Och början till denna skattereformborde vara indelningsverkets success,va upphäfvande. Till dessa nationalekonomiska skäl för indelningsverkets aflyftande komme ätven de militäriska, som af flera talare förut blifvit nogsamt framhållna och hvilka hufvudsakligen bestodo deri, att detsamma liksom af sig sjelf söndersprängdes, om soldaten skulle erhålla den väsentligt ökade öfning, som blefve nödvändig för att utbilda honom till befäl för de värnepligtige. Talaren vidblef för öfrigt i hufvudsak de åsigter om den, efter 15 års öfvergångstid, blifvande armåns orgainsation, som han vid sistförflutna riksdag framställt, äfven om han gerna såge befälskaderns betydliga tillökande, såvida statsverkets tillgångar sådant medgåfre. Erinrade dock om den stora besparing, som kunde ligga deri, att låta en stor del af de värnepligtige ingå i befälskadern, för att sedermera utgöra befäl för landtstormen. Öfverhutvud syntes man ej hos oss kunna göra sig en föreställning om de oerhörda massor, i förhållande till våra resurser och vår ringa befolkning, hvilkas uppsättande ifrågasättas. Tal. visade genom exempel, att svenska armån skulle blifva dubbelt så stor som den preussiska, för närvarande den största och bästa. Äfven omvi kunde uppsätta dessa massor och nödtorf tigt utrusta dem, så kunde vi dock aldrig gifva dem en lika stor öfoing. För öfrigt underskattade man mycket de nu ifrågasatta öfningarnes värde, då hvarje öfningsdag i ett svenskt läger motsvarar 2 eller 3 i utländska garnisoner. Någon minskning i afseende på armåns storlek kunde äfven åstadkommas, om våra bröder, norrmännen, åtoge sig lika stora uppoffringar för det gemensamma unionsförsvaret, som vi. Tal. slutade med en varm uppmaning till minoriteten inom andra kammaren att väl betänka sig, innan den afsloge det anbud, som af förra riksdagens majoritet gjordes och genom hvilket fäderneslandets försvar i den närmaste framtiden vore betryggadt mot de ölverhängande faror, som man förmenat förestå. I den i allmänhet särdeles lugna diskussionen förekom emellertid ett par episoder, som gjorde ett pinsamt intryck. Hr Posse replikerade dels hr statsrådet Wennerbergs ytt rande sista dagen, då försvarsfrågan diskuterades vid förra riksdagen, ett yttrande som hr Posse karakteriserade såsom olämpligt från ministerbänken till landets representation, dels hr Gripenstedt för hans ordande om något förstucket spel vid remissen af de kungliga propositionerna vid denna riksdags början. Mot den sednare anmärkte hr Posse, att han borde af sin långa offentliga verksamhet ha lärt sig att det är ett dåligt vapen man för, då man inlåter sig 1å suppositioner och dermed angriper motståndare. Endast då man kämpar med blanka vapen kan man, äfven om med blodig panna, gå ur striden med heder och ett lugnt samvete. Hr statsrådet Wennerberg svarade, att för det klandrade yttrandet hade han haft nöjet mottaga erkännande äfven af flera bland det parti, för hvilket hr Posse förde talan, Han hyste ock den förhoppning, att det förtroende, hvarmed han alltid af andra kammaren blifvit tillmötesgången, icke förminskats, trots herr Posses missnöje med det korta yttrande, med hvilket han deltagit i en lång diskussion; hvad hr Posse enskildt hade för tanke derom, det skulle han ej lägga tungt på sinnet, Vihafya här endast återgifvit tankegången i hr statsrådets yttrande; tormen derför var icke egs nad att öfvertyga, än mindre att framkalla något bifall. hefen för sjöförsvarsdepartementet, herr Leijonhufvud, uppträdde äfven under förmiddagen mot utskottet och dess försvarare; och