de Geer, v. Ehrenheim, v. Möller, Reutersvärd, statsrådet Berg m. fl. återremitterades 2 2, moment 1, af kungliga förslaget (med 55 röster mot 51); moment 2 antogs med 59 röster mot 34. Klockan half 12 på natten åtskildes första kammaren, Andra kammaren. I andra kammaren, der första punkten i utskottets betänkande, i hvilken afslag yrkas å den föreslagna förordningen om rustoch rotehållsinrättningen, äfven först töretogs till behandling, öppnades diskussionen af chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Abelin, som började med förklaringen att han med lugnt sinne skulle yttrat sig, derest han i det särskilda utskottets betänkande kunnat spåra ett allvarligt uppsåt att bereda landet ett tryggande försvar på nya grunder, eller om han deri kunnat se en sträfvan att töljdriktigt utveckla hvad vi redan ega. Men han fann deri intet af detta. Och liksom alla sanna fosterlandsvänner måste han finna det sorgligt, att de särskilda meningarne och intressena icke kunnat förena sig i en fråga af sådan vigt, utan att den tillintetgörelsens makt, som öppet eller i tysthet arbetar, ånyo fått krossa alla förboppningar. Härefter bemötte talaren åtskilliga punkter i utskottets motivering, som han ansåg leda direkt till det preussiska försvarssystemet, mot hvilket han ur militärisk synpunkt ej hade något att invända, men det han ansåg skulle ha föga sympatier inom landet. I likhet med hvad talaren yttrade i första kammaren vid remissen af det kungliga förslaget, betonade han äfven nu, att regeringen visat hvad hon vill i afseende på försvarets ordnande; men denna riksdags försvarsutskott bar, liksom förra riksdagens, endast rifvit sönder, utan att uppföra någonting i stället — och detta tycktes vara utskottets mål. Slutligen uttalade han en brinnande önskan till kammarens ledamöter att i afgörandets ögonblick endast ha i sigte det gamla Sveriges sanna väl, endast detta och ingenting annat. Hr krigsministerns yttrande om preussiska militärsystemet upptogs sedermera af samma sidas talare på förmiddagen, nemligen hrr Carlen och 4. Rundbäck, och framhölls som en buse, för hvilken man borde vara rädd. Hr Carlen vågade till och med uttala den förmodan, att icke alla försvarsutskottets ledamöter från andra kammaren gjort sig fullt reda för, hvad utskottets motivering för afslaget innebure. Han trodde tvärtemot att de skulle rygga tillbaka för dess konseqvenser, i fall de på fullt allvar framkallas. Största delen af denna talares anförande rörde sig kring en karakteristik af landtmannapartiet, hvilket han tilldelade beröm med hänsyn till dess föregående verksamhet och mot hvilket han ej hade något annat att invända än angående sjelfva namnet, som han ansåg innebära en fiendtlighet mot det rörliga kapitalet, mot industrien, såvida den ej stod i sammanhang med landets modernäring, mot intelligensen och, det värsta af allt, mot de arbetande klasserna, som stå under jordegarne. Talaren uraktlät dock att närmare redogöra för, huru han kommit till denna öfvertygelse i afseende på betydelsen af partiets namn, en öfvertygelse som stod i rak strid mot det nyss förut uttalade berömmet. Mot utskottet var talaren äfven mycket onådigt stämd. Isynnerhet var det sista strofen, der utskottet säger sig ej ha kunnat hysa fullt förtroende till det nu framlagda förslaget, alldenstund krigsministern förut uttalat sig i annan. riktning rörande några väsentliga punkter, mot hvilken han vände sig. Han såg nemligen i denna strof framskymta hoppet om lediga taburetter. I anledning af denna supposition ville talaren ha svar på frågan, när det blef konstitutionel sed att en ministör afgår för en minoritet inom riksdagen och dertill en minoritet som inom sig är oense om sjelfva frågan. Ty talaren var öfvertygad om, att de ledamöter af andra kammaren, som i utskottet förenat sig icke blott om samma resultat, utan äfven om samma motiver, dock i sjelfva verket hade helt olika åsigter om huru vårt försvar bör ordnas, ehuru de nu underordnat sin enskilda öfvertygelse partiets mening. Sedan han slutligen förklarat att han ej gjorde alla utskottsledamöterna från andra kammaren ansvariga för den klandrade strofen, yrkade han bifall till regeringens förslag med förkastande af utskottets tillstyrkan om afslag. Under förmiddagens debatt uppträdde af försvarsutskottets ledamöter från denna kammare endast hrr Posse, John Ericson och Mankell. De försvarade utskottets motivering och utvecklade denna närmare, de båda sednare starkt betonande ohållbarheten af en armöborganisation, der den indelta soldaten, af den beskaffenhet som vår, skall tjenstgöra som befäl för hufvudarmån, bestå ende af landets ungdom ur alla klasser, De visade äfven, att om regeringens nu framlagda förslag antoges, skulle det väsentliga af indelningsverket försvinna, hufvudsakligen genom de olika sätt för underhållet som blifvit medgifna. De försvarade äfven slutstrofen i motiveringen, upplysande att den iogalunda blifvit insmugglad, som hr OCarlen tycktes ha velat antyda, utan att utskottets samtlige ledamöter derom efter mogen pröfning varit ense, och de sökte