ska folket ej) vll ataga Slag adch lorlarlgtv SLora börda, som allmän värnepligt skulle medföra, och ej heller kan det. Allmän värnepligt kan införas i öfverbefolkade länder, der dessutom jorden ej behöfver så stora arbetskrafter som i vårt karga land, der jordbruket, hvars egentliga skötsel just infaller samtidigt med vapenöfningarne, fordrar så många armar som kunna finnas. Man har sagt, att allmän värnepligt skulle vara ett medel till folkets uppfostran. Ja väl, för ett annat folk, men ej för svenska folket, hvilket sedan uråldriga tider egt frihet. Svenska folket bör söka sin uppfostran i hemmet, i skolan, under lagarne, men ej under militärdisciplinen. Talaren klandrade skarpt utskottets motiv, hvilket innebar ea förebråelse personligen mot krigsministern. Yrkade afslag på kungliga propositionen, Hr Björnstjerna försvarade de åsigter, han framställt i sin reservation. Hrr Montgomerys Cederhjelm, v. Ehrenhevm, Petre, de Mare och Rydin försvarade på de gamla, kända grunderna regeringens förslag och påyrkade dess antagande. Hr Rydin omtalade bland annat, hurusom vid 1772 års riksdag en borgare, som tillhörde den då öfvervägande majoriteten, skref till sin hustru: Det är nu vi, som ha makten; men ej många dagar derefter kom konungens revolution, och då skref samme borgare hem: Jag vill endast underrätta om, att jag lefver. Så kunde äfven makten halka ur den riksdagsmajoritets händer, hvilken nu mot konungens förslag uppställer sitt non possumus!. Talaren önskade, att denna majoritet alltid måtte kunna säga: jag lefver. Efter hvad ref:n kunde uppfatta, skulle talarens häntydan på ett motsatt förhållande, eller den nuvarande riksdaggsmajoritetens sorgliga ändalykt, ej — såsom man af talarens töregående yttrande blifvit frestad antaga — bero på uågon revolution, som konung Carl XV borde arrangera efter Gustaf III:s mönster, utan förmedelst i landet infallande fiender, som med eld och svärd skulle förgöra de bekanta 106 med deras vänner och fränder. h Förmiddagens förhandlingar afslötos nu, kl. alf 3. På eftermiddagen begärdes ordet först af hr L. af Ugglas, som i ett längre anförande försvarade det kungliga förslaget, hvars antagande han yrkade. Hrr Hasselrot, Lillieköök och v. Sydow instämde. Hr Bergstedt beklagade, att en sådan skrifvelse som den, hvilken 1867 års riksdag beslöt afgifva till k. m:t med begäran om försvarsväsendets omorganisation, någonsin framkommit. Talaren ansåg sig vid denna skrifvelses aflåtande alltför ung riksdagsman att upp träda deremot, men han hade ofta ångrat detta samt hade hört denna skrifvelse äfven af andra personer, äldre, allvarliga män, betecknas såsom olycksalig. Man har nui dessa dagar från ministerbänken hört denna skrifvelse framdragas såsom snart sagdt en vexel, hvilkens förfallotid nu vore inne, hvadan den ovilkorligt af representationen borde inlösas. På grund af hrr Björnstjernas och Wijkanders reservation yrkade talaren afslag på det kungliga förslaget. Talaren anhöll att få nedlägga protest mot den sista strofen i utskottets motivering: det vore inkonstitutionelt, att ett riksdagsutskott afgåfve ett misstroendevotum till en af statsmakterna. Hr Hallenborg förenade sig i denna protest. Ansåg det kungliga förslaget icke — särskildt i hvad det föreslog med hänsyn till arm6ns befäl — vara fullt betryggande för vårt försvar, hvadan talaren yrkade afslag å detsamma. Hr de Geer förklarade sig fortfarande anse de foms reservation vid förra riksdagen vara ett lyckligare försök till lösning af försvarsfrågan än det nu framlagda kungliga förslaget; men nu, då denna nämnda reservation vore fallen, hade talaren slutit sig till kungliga förslaget, hvilket står de fems åsigt närmare, än det nuvarande försvarstillståndet gör. Det är bättre att på omvägar söka komma närmare målet, än att stå stilla. Hr Berg yrkado afslag, emedan den kungliga propositionen allt för mycket rubbade indelningsverket. Hr Trolle yrkade afslag, på samma grund som hrr Björnstjernas och Wijkanders reservation. Hr Funck yrkade bifall till kungliga propositionen. Statsrådet Abelin försvarade det kungliga förslaget mot åtskilliga anmärkningar, som riktats mot det, samt önskade, att kammarens medlemmar skulle ha samma känslor som han för fosterlandets fromma. Hr v. Koch ville ha denna fråga afgjord nu, emedan en icke-lösning af densamma skulle bli signalen till ett anlopp emot grundskatterna, ett anlopp, hvars för staten ofördelaktiga resultat nog skulle yppa sig vid nästa riksdagsperiod, då — man behöfver ej vara någon spåman för att nu se det — jordegarnes antal i representationen skulle bli ännu större än den för närvarande är. Framtällde ej något positivt yrkande på bifall eller afslag. Hr ov. Essen yrkade bifall till kungl. propositionen. Hr v. Otter likaledes. Hrr Beckfriis, G. Posse och Hugo Hamilton yrkade afslag å kusgl. propositionen, 11. Wallonhera kande ej förstå hvarför en