ska folket ej) vll ataga Slag adch lorlarlgtv SLora
börda, som allmän värnepligt skulle medföra,
och ej heller kan det. Allmän värnepligt kan
införas i öfverbefolkade länder, der dessutom
jorden ej behöfver så stora arbetskrafter som
i vårt karga land, der jordbruket, hvars egent-
liga skötsel just infaller samtidigt med vapen-
öfningarne, fordrar så många armar som kunna
finnas. Man har sagt, att allmän värnepligt
skulle vara ett medel till folkets uppfostran.
Ja väl, för ett annat folk, men ej för svenska
folket, hvilket sedan uråldriga tider egt frihet.
Svenska folket bör söka sin uppfostran i hem-
met, i skolan, under lagarne, men ej under
militärdisciplinen. Talaren klandrade skarpt
utskottets motiv, hvilket innebar ea förebrå-
else personligen mot krigsministern. Yrkade
afslag på kungliga propositionen,
Hr Björnstjerna försvarade de åsigter, han
framställt i sin reservation.
Hrr Montgomerys Cederhjelm, v. Ehrenhevm,
Petre, de Mare och Rydin försvarade på de
gamla, kända grunderna regeringens förslag
och påyrkade dess antagande. Hr Rydin om-
talade bland annat, hurusom vid 1772 års
riksdag en borgare, som tillhörde den då öf-
vervägande majoriteten, skref till sin hustru:
Det är nu vi, som ha makten; men ej
många dagar derefter kom konungens revolu-
tion, och då skref samme borgare hem: Jag
vill endast underrätta om, att jag lefver.
Så kunde äfven makten halka ur den riks-
dagsmajoritets händer, hvilken nu mot konun-
gens förslag uppställer sitt non possumus!.
Talaren önskade, att denna majoritet alltid
måtte kunna säga: jag lefver. Efter hvad
ref:n kunde uppfatta, skulle talarens häntydan
på ett motsatt förhållande, eller den nuva-
rande riksdaggsmajoritetens sorgliga ändalykt,
ej — såsom man af talarens töregående ytt-
rande blifvit frestad antaga — bero på uågon
revolution, som konung Carl XV borde arran-
gera efter Gustaf III:s mönster, utan förme-
delst i landet infallande fiender, som med eld
och svärd skulle förgöra de bekanta 106 med
deras vänner och fränder.
h Förmiddagens förhandlingar afslötos nu, kl.
alf 3.
På eftermiddagen begärdes ordet först af
hr L. af Ugglas, som i ett längre anförande
försvarade det kungliga förslaget, hvars anta-
gande han yrkade. Hrr Hasselrot, Lillieköök
och v. Sydow instämde.
Hr Bergstedt beklagade, att en sådan skrif-
velse som den, hvilken 1867 års riksdag beslöt
afgifva till k. m:t med begäran om försvars-
väsendets omorganisation, någonsin framkom-
mit. Talaren ansåg sig vid denna skrifvelses
aflåtande alltför ung riksdagsman att upp
träda deremot, men han hade ofta ångrat
detta samt hade hört denna skrifvelse äfven
af andra personer, äldre, allvarliga män, be-
tecknas såsom olycksalig. Man har nui dessa
dagar från ministerbänken hört denna skrif-
velse framdragas såsom snart sagdt en vexel,
hvilkens förfallotid nu vore inne, hvadan den ovil-
korligt af representationen borde inlösas. På
grund af hrr Björnstjernas och Wijkanders re-
servation yrkade talaren afslag på det kungliga
förslaget. Talaren anhöll att få nedlägga pro-
test mot den sista strofen i utskottets moti-
vering: det vore inkonstitutionelt, att ett riks-
dagsutskott afgåfve ett misstroendevotum till
en af statsmakterna.
Hr Hallenborg förenade sig i denna pro-
test. Ansåg det kungliga förslaget icke —
särskildt i hvad det föreslog med hänsyn till
arm6ns befäl — vara fullt betryggande för
vårt försvar, hvadan talaren yrkade afslag å
detsamma.
Hr de Geer förklarade sig fortfarande anse
de foms reservation vid förra riksdagen vara
ett lyckligare försök till lösning af försvars-
frågan än det nu framlagda kungliga försla-
get; men nu, då denna nämnda reservation
vore fallen, hade talaren slutit sig till kung-
liga förslaget, hvilket står de fems åsigt när-
mare, än det nuvarande försvarstillståndet gör.
Det är bättre att på omvägar söka komma
närmare målet, än att stå stilla.
Hr Berg yrkado afslag, emedan den kung-
liga propositionen allt för mycket rubbade in-
delningsverket.
Hr Trolle yrkade afslag, på samma grund
som hrr Björnstjernas och Wijkanders reser-
vation.
Hr Funck yrkade bifall till kungliga pro-
positionen.
Statsrådet Abelin försvarade det kungliga
förslaget mot åtskilliga anmärkningar, som rik-
tats mot det, samt önskade, att kammarens
medlemmar skulle ha samma känslor som han
för fosterlandets fromma.
Hr v. Koch ville ha denna fråga afgjord
nu, emedan en icke-lösning af densamma
skulle bli signalen till ett anlopp emot grund-
skatterna, ett anlopp, hvars för staten oför-
delaktiga resultat nog skulle yppa sig vid
nästa riksdagsperiod, då — man behöfver ej
vara någon spåman för att nu se det — jord-
egarnes antal i representationen skulle bli
ännu större än den för närvarande är. Fram-
tällde ej något positivt yrkande på bifall
eller afslag.
Hr ov. Essen yrkade bifall till kungl. pro-
positionen. Hr v. Otter likaledes.
Hrr Beckfriis, G. Posse och Hugo Ha-
milton yrkade afslag å kusgl. propositionen,
11. Wallonhera kande ej förstå hvarför en