stånd som skilde de två armerna från hvarandra. Kommen in i samma läger, der han under den nyss tilländagångna dagen hade varit nära att tillsätta lifvet, mötte kaptenen en artilleriofficer, hvilkens ansigte var honom obekant, och sade till denne: — Jag har en vigtig depesch att framlemna till hertigen af Sachsen-Lauenburg. Hvar kan jag träffa honom? Officeren pekade på ett tält, söm var uppslaget i ena ändan af lägret. — Skynda er, yttrade han; hertigen reser kanske i morgon bittida. — Tack, svarade kaptenen; jag kommer då i grefvens tid.