rit militärisk uniform och vapen mot regeringen, men frikände för att ha gjort detta med fullt medvetande om brottets beskaffenhet4. I följd häraf måste skälet till att domstolen nekado att utlemna en del vara det nyss anförda. Denna vägran gaf anledning till do smärtsammaste uppträden, som dittills förefallit inför domstolen. Ehuru mer än en dödsdom — för att nu icke tala om domar på lifstids fängelso — afkunnats i närvaro af de dömdes nära anhörige, har dock, eget nog, det officiela lugnet i domsalen icke förrän i dag blifvit stördt. Två stackars mödrar, hvilkas barn domstolen vägrade at. utlemna, utbrusto nämligen i högljudd, konvulsivisk gråt och kunde med svårighet förmås att lemna salen. Mot slutet af förhöret gräto äfven någre af de anklagade rätt bittert, ehuru andre förblefvo fullkomligt oberörda af några vekare känslor. Två eller tre tycktes vara för förhärdade och förvildade att kunna fatta sin ställning. På det hela taget voro de stridande barnen näppeligen unga hjeltar, öfver hvilka kommunen kunde ha skäl att vara stolt, med undantag af deras mod, en egenskap, som deras ledare icke nog kunde prisa. Jag borde kanske göra ett undantag: en gosse på 14 år, af mycket aktningsvärd familj och med förträfflig karakter, hvilken, ehuru ung han var, påtagligen hade slagits af innerlig öfvertygelse, och icke som de andre, af lättja, behof eller kärlek till äfventyrliga dåd. Hans fader hade försökt alt hindra honom, men måst gifva efter för gossens allvarliga böner, och sedan den förre dödats på en barrikad, fortfor den unge republikanen att strida intill ändan. I ädelmodig stolthet öfver en fiende, värd deras svärd, återställde domrarne den unge hjelten till hans familj.