rit militärisk uniform och vapen mot rege-
ringen, men frikände för att ha gjort detta
med fullt medvetande om brottets beskaf-
fenhet4. I följd häraf måste skälet till att
domstolen nekado att utlemna en del vara
det nyss anförda.
Denna vägran gaf anledning till do smärt-
sammaste uppträden, som dittills förefallit
inför domstolen. Ehuru mer än en döds-
dom — för att nu icke tala om domar på
lifstids fängelso — afkunnats i närvaro af
de dömdes nära anhörige, har dock, eget
nog, det officiela lugnet i domsalen icke
förrän i dag blifvit stördt. Två stackars
mödrar, hvilkas barn domstolen vägrade at.
utlemna, utbrusto nämligen i högljudd, kon-
vulsivisk gråt och kunde med svårighet för-
mås att lemna salen. Mot slutet af förhö-
ret gräto äfven någre af de anklagade rätt
bittert, ehuru andre förblefvo fullkomligt
oberörda af några vekare känslor. Två eller
tre tycktes vara för förhärdade och förvildade
att kunna fatta sin ställning. På det hela
taget voro de stridande barnen näppeli-
gen unga hjeltar, öfver hvilka kommunen
kunde ha skäl att vara stolt, med undan-
tag af deras mod, en egenskap, som deras
ledare icke nog kunde prisa. Jag borde
kanske göra ett undantag: en gosse på 14
år, af mycket aktningsvärd familj och med
förträfflig karakter, hvilken, ehuru ung han
var, påtagligen hade slagits af innerlig öf-
vertygelse, och icke som de andre, af lättja,
behof eller kärlek till äfventyrliga dåd.
Hans fader hade försökt alt hindra honom,
men måst gifva efter för gossens allvarliga
böner, och sedan den förre dödats på en
barrikad, fortfor den unge republikanen att
strida intill ändan. I ädelmodig stolthet
öfver en fiende, värd deras svärd, återställde
domrarne den unge hjelten till hans familj.