3 BEVGL MUCU PUARKIUTVaUD VUJVUTTLEI, VLM
dessutom andra uniformerade personager, I
spridda kring den stora salen, samt
slutligen det vanliga brokiga auditoriet,
som prydde bänkarne ännu längre ned.
Scenen var icke en bit mindre vördnads-
bjudande eller militärisk, då härom dagen
kommunens chefer stodo inför rätta, ankla-
gade för brott, som lagen straffar med döden.
Men hvar voro i dag de anklagade, för hvil-
kas dömande denna ståtliga domstol hade
samlats? Jag spejade ett ögonblick förgäf-
ves efter dem, men en andra blick lät mig
mnypptäcka en rad af 15 små hufvuden, som
stucko upp mellan gensdarmerna bakom de
anklagades skrank, just i jemnhöjd med, der
kommunens chefers västknappar brukade
börja. De osynliga egarne till dessa ung-
domliga hufvuden (8 af dem voro mellan 6
och 11 år) voro de anklagade, och det är
ett konstateradt faktura, att alla 15, med
ett undantag, hade tagit geväret på axeln
och i uniform slagits vid barrikaderna. Nå-
gra lära — ehuru detta icke styrktes ge-
nom vittnen — fortfarit att slåss vid barri-
kaderna, sedan de äldre sprungit sin väg.
En hade fått ett skottsår i hufvudet. De
hade tillhört en ungdomlig kår, kallad Les
Pupilles eler Les Enfants de la Commune
och de flesta hade blifvit införda i rullorna
i sista ögonblicket, just då barrikadstriden
började. Kommunen tyckes ha haft barn-
uniformer i ordning åt dem. Alla hade i
dag keppis och några reverer på byxorna.
Deras öfre beklädnad utgjordes af bluser,
hvilket i engelska ögon gaf dem utseende
af småttingar från en småbarnsskola, hvilka
icke ännu hunnit förklaras värdige att bära
jacka. Som man kunde vänta, voro de flesta
af dem verkliga vagabonder, ehuru till nam-
net anställda i något yrke — fader- och
moderlösa, icke erkända eller af sina få
drar öfvergifna barn, och de förklarade med
en mun, möjligen i enlighet med sanningen,
att de af nöd och hunger drifvits till att
mot betalning deltaga i striden. Det hedrar
just icke kommunen, att ha dragit fördel af
11-åriga pojkars nödställda belägenhet, för
att skicka ut dem att döda och dödas i ett
inbördes krig, för en sak, hvars gyda eller
dåliga sida hon tydligen icke var i stånd
att bedöma. Några af fångarne hade dock
påtagligen slutit wg til de stridande bar-
nens käårX af verklig kärlek till extravagan-
ser och pve. FEn fetkindad, vacker liten
pys på 11, år, som nätt och jemt räckte upp öf-
ver skranket, så att han kunde se på sina sju do-
maxzöa, hvilket han ock gjorde med mycket mera
köld, än de sjelfva visade, då de förgäfves
sökte afhålla sig från skratt, var anklagad
att ha begagnat sig af första tillfälle att
ställa sig till den kommunistiska rörelsens
disposition. Han slöt sig redan i början af
mars till upproret, i hvad egenskap förmäl-
des dock icke, och under dess sista tid tog
han en tabatiöre på axeln och sköt bort, en-
ligt egen bekännelse, två eller tre paket
patroner4, Starka skäl funnos till det an-
tagandet, att han hade skjutit bort flera.
Tillfrågad om han kunde ladda, svarade han,
att han sett på de äldre och gjort likasom
de. Hans sköld var soldater i fönsterna.
Fadren till denna lofvande tjufpojke, som
en dag torde kunna blifva en Clive eller
en Tropman, steg fram och blickade skyggt
ned på den unge vilden, såsom hade denne
varit en basilisk eller skorpion, som man
icke vågar nalkas utan mycken försigtighet,
och förklarade, att corpus delicti hade varit
en Smauvais sujett hela sitt lif igenom.
Han måste ha börjat i vaggan. Fadren
tillade, att alla medel förgäfves blifvit an-
värda för att göra folk af den tilltalade,
och att domstolen icke allenast vore väl-
kommen, om den ville taga hand om sonen,
utan till på köpet skulle göra föräldrar och
slägtingar en stor tjenst. Den unga spets-
bofven, eller hjelten, hvilketdera det nu bör
heta, lät sig icke alls bekomma af detta ut-
fall från hans egen familj, idomrarnes när-
varo, och då han tillfrågades, om han hade
något att anföra till sitt försvar, skakade
han med förhärdad likgiltighet sitt lilla lurf-
viga, klotrunda hufvud, Han var icke den
ende bland fångarne, hvars föräldrar voro
glada att blifva honom qvitt. Modern till
en annan kom fram och bönföll hos dom-
stolen, att den måtte behålla hennes son.
Två eller tre tycktes alldeles sakna anhö-
nge, utan voro, liksom tappade föremål,
lemnade i upphittarens händer, och det gjor-
de ett ganska sorgligt intryck att höra den
tystnad, som följde på registratorns formenliga
fråga: 4Gör någon anspråk på detta barn?4
Men det är kanske bättre, att dessa för-
tappade få förblifva i statens hårda händer
till dess deras förstånd hunnit mogna, än
om de skulle öfverlemnas i alltför öfverse-
ende och till barnuppfostran odugliga an-
höriges vård. Det är kanske af detta skil,
som någre af de reklamerade icke frigif-
vits, utan, i likhet med de andre, icke re-
klamerade, dömdes till fängelse, till dess
de uppnå myndig ålder. Ordföranden för-
hörde noga hvar och ens anhöriga, tydligen
för att utforska hvad och om någonting
gjorts för att afhålla barnet från olater,
och det var, tror jag, i sådana fall, då han
fann att da anhörige buro största skulden