3 BEVGL MUCU PUARKIUTVaUD VUJVUTTLEI, VLM dessutom andra uniformerade personager, I spridda kring den stora salen, samt slutligen det vanliga brokiga auditoriet, som prydde bänkarne ännu längre ned. Scenen var icke en bit mindre vördnadsbjudande eller militärisk, då härom dagen kommunens chefer stodo inför rätta, anklagade för brott, som lagen straffar med döden. Men hvar voro i dag de anklagade, för hvilkas dömande denna ståtliga domstol hade samlats? Jag spejade ett ögonblick förgäfves efter dem, men en andra blick lät mig mnypptäcka en rad af 15 små hufvuden, som stucko upp mellan gensdarmerna bakom de anklagades skrank, just i jemnhöjd med, der kommunens chefers västknappar brukade börja. De osynliga egarne till dessa ungdomliga hufvuden (8 af dem voro mellan 6 och 11 år) voro de anklagade, och det är ett konstateradt faktura, att alla 15, med ett undantag, hade tagit geväret på axeln och i uniform slagits vid barrikaderna. Några lära — ehuru detta icke styrktes genom vittnen — fortfarit att slåss vid barrikaderna, sedan de äldre sprungit sin väg. En hade fått ett skottsår i hufvudet. De hade tillhört en ungdomlig kår, kallad Les Pupilles eler Les Enfants de la Commune och de flesta hade blifvit införda i rullorna i sista ögonblicket, just då barrikadstriden började. Kommunen tyckes ha haft barnuniformer i ordning åt dem. Alla hade i dag keppis och några reverer på byxorna. Deras öfre beklädnad utgjordes af bluser, hvilket i engelska ögon gaf dem utseende af småttingar från en småbarnsskola, hvilka icke ännu hunnit förklaras värdige att bära jacka. Som man kunde vänta, voro de flesta af dem verkliga vagabonder, ehuru till namnet anställda i något yrke — faderoch moderlösa, icke erkända eller af sina få drar öfvergifna barn, och de förklarade med en mun, möjligen i enlighet med sanningen, att de af nöd och hunger drifvits till att mot betalning deltaga i striden. Det hedrar just icke kommunen, att ha dragit fördel af 11-åriga pojkars nödställda belägenhet, för att skicka ut dem att döda och dödas i ett inbördes krig, för en sak, hvars gyda eller dåliga sida hon tydligen icke var i stånd att bedöma. Några af fångarne hade dock påtagligen slutit wg til de stridande barnens käårX af verklig kärlek till extravaganser och pve. FEn fetkindad, vacker liten pys på 11, år, som nätt och jemt räckte upp öfver skranket, så att han kunde se på sina sju domaxzöa, hvilket han ock gjorde med mycket mera köld, än de sjelfva visade, då de förgäfves sökte afhålla sig från skratt, var anklagad att ha begagnat sig af första tillfälle att ställa sig till den kommunistiska rörelsens disposition. Han slöt sig redan i början af mars till upproret, i hvad egenskap förmäldes dock icke, och under dess sista tid tog han en tabatiöre på axeln och sköt bort, enligt egen bekännelse, två eller tre paket patroner4, Starka skäl funnos till det antagandet, att han hade skjutit bort flera. Tillfrågad om han kunde ladda, svarade han, att han sett på de äldre och gjort likasom de. Hans sköld var soldater i fönsterna. Fadren till denna lofvande tjufpojke, som en dag torde kunna blifva en Clive eller en Tropman, steg fram och blickade skyggt ned på den unge vilden, såsom hade denne varit en basilisk eller skorpion, som man icke vågar nalkas utan mycken försigtighet, och förklarade, att corpus delicti hade varit en Smauvais sujett hela sitt lif igenom. Han måste ha börjat i vaggan. Fadren tillade, att alla medel förgäfves blifvit anvärda för att göra folk af den tilltalade, och att domstolen icke allenast vore välkommen, om den ville taga hand om sonen, utan till på köpet skulle göra föräldrar och slägtingar en stor tjenst. Den unga spetsbofven, eller hjelten, hvilketdera det nu bör heta, lät sig icke alls bekomma af detta utfall från hans egen familj, idomrarnes närvaro, och då han tillfrågades, om han hade något att anföra till sitt försvar, skakade han med förhärdad likgiltighet sitt lilla lurfviga, klotrunda hufvud, Han var icke den ende bland fångarne, hvars föräldrar voro glada att blifva honom qvitt. Modern till en annan kom fram och bönföll hos domstolen, att den måtte behålla hennes son. Två eller tre tycktes alldeles sakna anhönge, utan voro, liksom tappade föremål, lemnade i upphittarens händer, och det gjorde ett ganska sorgligt intryck att höra den tystnad, som följde på registratorns formenliga fråga: 4Gör någon anspråk på detta barn?4 Men det är kanske bättre, att dessa förtappade få förblifva i statens hårda händer till dess deras förstånd hunnit mogna, än om de skulle öfverlemnas i alltför öfverseende och till barnuppfostran odugliga anhöriges vård. Det är kanske af detta skil, som någre af de reklamerade icke frigifvits, utan, i likhet med de andre, icke reklamerade, dömdes till fängelse, till dess de uppnå myndig ålder. Ordföranden förhörde noga hvar och ens anhöriga, tydligen för att utforska hvad och om någonting gjorts för att afhålla barnet från olater, och det var, tror jag, i sådana fall, då han fann att da anhörige buro största skulden