— d00 —
— En mor helt säkert... eller kansk
också en fästmö! återtog konungen.
Han betraktade fortfarande den svarta punk-
ten; när denna i följd af det tillväxande af-
ståndet slutligen icke längre kunde synas,
framträngde en suck ur hans bröst.
— Mitt hjerta har stannat der! sade han
pekande på kusten. Nu är jag Gustaf Adolf
— Grefven af Wasaborg är död! Lefve
konungen! svarade herr de la Guerche.
En morgon vid soluppgången varseblef sven.
ska hären i fjerran Tysklands jord.
En känsla af outsäglig entusiasm bemäk-
tigade sig trupperna vid anblicken af detta
land, dit de kallats för att försvara sin tro.
De landstego under uppgifvandet af svenska
armåns stridsrop.
Då Gustaf Adolf beträdde denna jord, hvarest
han hoppades vinna ännu mera lysande se-
grar än i Polen, föll han på knä och tackade
försynen, som tillät honom föra Sveriges vapen-
makt mot fienderna till hans tro. Hang ord,
som andades :så mycken krigisk hänförelse,
framkallade ett nytt utbrott af entusiasm från
härens sida. De gingo från mun till mun
och stannade i hjertat hos hvarje tapper kri-
gare. Då armån slog läger här, var den fullt
viss om att vänta segrar.
Renaud kände sig ej riktigt belåten.
— Krut, rök, eld, se der, sade han, de
elementer, hvari menniskan mår bäst.
DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 49.