ett sådant sätt, att han genom densamma kan blifva försörjd förr än han hunnit underofficersgraden, hvilken dock endast af ett fåtal kan uppnås, och att han derföre, då han hufvudsakligen skall försörja sig och de sina genom sina händers arbete, under denna långa tjenstetid motser såväl med bäfvan hvanjo extra kommendering, till hvilken han kan kallas, emedan underhållet af hustru och bärn derigenom försvåras, som äfven den tid, då han skall lemna den bostad och kåltäppa, han under många år bebott och brukat, och som under denna tid varit en fristad för honom och hans familj. . En af de kraftigaste driffjedrarne för utbildandet af ett godt befäl går äfven genom en lång tjenstetid och genom torpstugan förlorad, och denna driffjeder är ärelystnaden. Att efter flerårigt sträfvande ä hinna längre än till korporal med en sammanlagd årlig inkomst af 175 rdr eller till och med till 1:e korporal med 200 rdr — och högst få äro de som hinna längre — är sannerligen en så ringa uppmuntran för unge män med förmåga och verkliga befälsanlag att inträda uti den indelta armen såsom soldater, att desse åt nästan hvilket håll de vända sina sträfvanden hafva vida större utsigt att vinna utkomst och anseende än på den militära banan. Det är äfven derföre som en lång tjenstetid i väsentlig mån bidrager attj förhindra en sådan rekrytering af indelta armån, att denna verkligen kan lemna den tillgång på dugligt underbefäl, som ik. m:ts proposition afses. En lång tjenstetid har dessutom det felet, att man under densamma använder så mycken tid och kostnad för att utbilda en soldat till underbefäl, att man under denna tid och för samma kostnad borde dertill kunnat utbilda flera, hvilka, sedan de lemnat tjensten, vid krigstillfälle kunde blifva till stor nytta såsom en förstärkning till armen, eller såsom en väl behöflig stam åt landsstormen. Utskottet anser sig härvid böra erinra om hvad veservanterna mot det särskilda utskottets betänkande vid innevarande års lagtima riksdag yttrat i detta hänseende: Det finnes äfven ett annat förhållande, hvarigenom rustoch rotehållarens rättigheter med hänseende till soldaten motverka hvad som med värnepligtens utsträckning i öfverensstämmelse med k. m:ts proposition åsyftas. Såvida landsstormen, särdeles dess första uppbåd, som är afsedt att organiseras i särskilda kårer och kunna sjelfständigt uppträda skall uppfylla sin bestämmelse, måste nödvändigt inom densamma finnas en större krigsskicklighet än den värnepligtige under sin korta öfning såsom beväring kan vinna och sedermera bibehålla. En sådan skicklighet är att förvänta endast hos dem, hvilka såsom befäl eller manska tjenat i armån och der erhållit fullständig utbildning. Af dessa behöfves också i krigsreserven eller landstormens första upppåd ett ganska betydligt antal, för att såsom befäl leda eller såsom stamtrupp tjenå till stöd för de öfriga, hvilka derförutan snart skulle gagnlöst uppoftras i striden. Nu är det likväl i mindre den indelta soldatens än rustoch rotehållarens fördel och rätt, att den förre, så länge hans krafter det medgifva, qvarstannar i tjensten, hvilken han derför i allmänhet ej lemnar förr än värnepligtsåldern redan är tilländalupen. Vill man af den allmänna värnepligten göra allt hvad deraf till landets försvar kan blifva — och derpå måste ju alla bemödanden numera riktas — är det således nödigt att här anmärkta förhållanden åtminstone för någon del af truppen ändras. så att denna kan, genom en tidigare afgång från tjensten, blifva ett stöd för den allmänna värnepligten under alla de olika tormer, hvari densamma uppträder. Till förestående skäl för sitt afstyrkande anser sig utskottet ytterligare böra anföra, att då utskottet icke anser indelta armån tillräcklig för landets försvar och icke heller anser den lämplig såsom befälsstam för en armå bestående af värnepligtige, det är af högsta vigt, att den indelta armån upphäfves, på det en bättre och lämpligare befälsstam må kunna bildas utur de värnepligtiges led met den ersättning af statsverket, som kan blifva behöflig. : På grund af de åsigter angående nödvändigheten af indelningsverkets upphäfvande, som här ofvan blifvit uttalade, har utskottet icke heller ansett sig böra ingå i någon detaljerad pröfning af de lindringar, som k. m:ts nådiga förslag afser. Till slut vill utskottet äfven hafva erinrat, att det svårligen kan hysa förtroende till lämpligheten af de förs ag som uti k. m:ts nådiga proposition blifvit framlagda, alldenstund de uti flera vigtiga delar stå i strid med hvad chefen för landtförsvars-departementet uti sina till föregående riksdagar aflemnade förslag framhållit såsom både statsrättsligt, nyttigt och nödvändigt. På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, får utskottet derföre föreslå: 1:o att riksdagen må afslå det af k. m;t framlagda förslag till förordning angående förändrade bestämmelser i fråga om rust och rotehållsinrättningen vid landtförsvaret. I afseende åter på k. m:ts nådiga förslag till lag ansående den allmänna värneplisten, har k. mt ställt detsamma uti det sammanhang med förslaget — till förordning angående förändrade bestämmelser i fråga om roteoch rusthållsinrättningen vid landtförsvaret, att det sednare måste anses förfallet; så framt icke det förra antages, hvilket dock icke kan utgöra hinder för antagandet af det förra förslaget, äfven om det sednare afslås. Utskottet har icke heller funnit skäl att tillstyrka, det frågan om antagande af förslaet till lag angående den allmänna värnepligten skulle förfalla derföre, att utskottet afstyrkt att ordna roteoch rusthållsinrättningen på det af k. met föreslagna sätt. Vid sådant förhållande och då förslaget till lag angående den allmänna vär nepligten blifvit af k. m:t till innevarande riksdag öfverlemnadt sådant det af sistförflutna lagtima riksdags särskilda utskott affattades samt af första kammaren oförändradt och ef andra kammaren i de aldra flesta och vigtigasto delar antogs, samt då dessutom omständigheterna varit särdeles ogynnsamma för en sor fällig granskning af nämnda lagförslags särskilda stadganden, enär hälften da lagtörsläge a ansett förslaget i sin helhet