are NRUudOlr TW Ail.
RONNE RR RNE AP ASTANA
hvaraf en arm6, grundad på allmän värnepligt,
består, sjelf fordrar bättre och omsorgsfullare
vård och användande, utan äfven att alla blifva
personligt intresserade, att den vapentjenst, till
vilken deras söner kallas, icke pålägges dem,
utan att stora och vigtiga statsändamål dertill
tvinga och utan att dessa ändamål äfven uppfyl-
las så långt det någonsin kan vara möjligt. Deri-
genom stillas äfven de största fordringar på ti-
ens ändamålsenliga användande vid armån, på
det tjensten vid fanorna må eå mycket som möj-
ligt förkortas; hela armån hålles ständigt uti
jemn och oafbruten utveckling, och hvarken sol-
datens eller officerens utbildning kän i en sådan
arm blifva beroende på en innött slentrian, med
mindre än att folket skulle plötsligt stanna eller
gå tillbaka i sin utveckling. Hela armen med
allt hvad som rör densamma är så fullkomligt
förenad med folket och folket med årmån, att
håda helt och hållet uppgå i hvarandra; och un-
der sådana omständigheter måste allud armån
blifva uttrycket af folkets kraft och af den bild-
ningsgrad, på hvilket det står, emedan den uti
sig innesluter såväl massan af folket, som är
denna kraft, som ock intelligensen inom detsam-
ma, som leder den. Det är äfven dessa omstiän-
digheter, som göra en sådan här till en verklig
folkhär, och det är en sådan här utskottet ånser,
att vi böra skapa till skydd för vår frihet och
vårt sjelfbestånd, äfven om dermed äro förenade
de nödvändiga uppoffringar af både tid och pen-
ningar, utan hvilka en sådan här icke kan brin-
gas till stånd.
Utgående från dessa åsigter, har utskottet kom-
mit till den slutföljd, att indelningsverket måste
upphiäfvas, och derföre ej heller kunnat tillstyrka
bifall till det af k. m:t afgifna förslag till för-
ordning angående förindrede bestimmelser ifråga
om rote- och rusthållsinrättningen vid ländtför-
svaret, hvilket af k. m:t blifvit framstildt under
vilkor och förbehåll, att lagen angående den all-
männa värnepligten blifver af riksdagen godkänd.
Den indelta armen, som af rust- och rotehål-
lare uppsättes, utgöres onekligev af kraftiga lan-
dets söner, och en trupp, bestående uteslitande
af indelta soldater i sina bista år, är utan 1tvif-
vel en föresyn för andra trupper uti uthållighet
och god disciplin — tvenne af de förnämsta
egenskaper, n krigsman kan ega. Den indelta
soldaten, säger landtförsvarskomit6n, böende i
sin bygd, med eget hem, bruäkunde sin jord, en
rärande medlem af samhället, är i fullaste me-
ning en nationalsoldat och skiljer sig härutinnan
från .en konskriptionesoldat icke uti något annat,
än att han frivilligt emot visså förmåner blifvit
krigsman, samt detta på längre tid i stället för
att den sednare blir soldat genom lag och på
kortare tid, bvilket omöjligen kan minska den
indelta soldatens nationela egenskaper. I pålit-
lighet är han minst sagdt fullt jemförlig med den
sednare. :
I militiriskt hiänseende anser äfven landtför-
svarskomiten den indelta soldaten ega stora för-
tjenster och framhåller deryid särskildt, att han
bör vara lämplig till ledare för yngre manskap
såväl under fredliga förhållanden som under kri-
gets alla pröfvande tjenster.
Då utskottet ansett sig böra i minnet återkalla
detta landtförsvarskomitens vittnesbörd om den
indelta soldaten, uti hvilket det i flera afseenden
instämmer, men ej beträffande bans lämplighet
åsom ledare för yngre manskap, om dermed
skall menas hans lämplighet såsom befäl uti en
armå, hufvudsakligen bestående af värhepligtige,
så har utskottet dermed velat visa, ätt det till
fullo vet att uppskatta den indelta soldatens för-
tjenster. Men oaktadt utskottet gifvit denna giärd
af aktning åt den indelta soldaten såsom soldat
och medborgare, kun utskovtet dock ej undgå att
anse den indelta armån olämplig säsom en, stam,
med hvilken de värnepligtige skola förenas och
af hvilken de skola öfvas under freden samt le-.
das i striden, och af denna anledning ir ut-
skottet nu, likasom sist förflutna lagtima riks-
dags särskilda utskott, åf den åsigt, att indel-
ningsverket måste upphäfvas, om ett indamåls-
enligt ordnande af vårt försvarevisende skall
ega rum.
Det är framför allt af vigt, att den armtorga-
nisation ett land eger bar dess medborgäres fulla
förtroende till förniågan hös densamma äf den
utveckling, som stundens och frannidens behof
kräfva, och detta förtroende har den indelta ar-
mån förlorat. Åfven fess ifrigaste förfäktare
försvara den hufvudsakligen såsom en öfvergångs-
form till något bättre, till hvilket män skall !