en man, för hvilken han hyser ett oinskränkt förtroende, och som hatar honom: Öfverallt der ni ser denhe man, så var på er vakt! Han traktar kanske efter Gustaf Adolfs lif. — Och hvad heter denne man? — Ni såg hönom en stund ir hvita huset; han heter hertig Frans Albrecht af SachsenLauenburg. — Var det den långe ryttaren, som skyndade sig att förfölja kapten Jakobus? — Just han. Och hon tillade rodnande under slöjan: — Han har älskat mig... förstår ni? — Jag förstår, sade herr de Guerche; och ni kan lita på mig. I detta ögonblick satte sig hans egen sqvadroni rörelse; Margareta pekade på fanorna som svajade nere vid stranden. Han bugade sig då och tog afsked af henne. En stund derefter tillkännagaf en artillerisalfva att den sista bataljonen gått ombord. Vinden fyllde de tusen segel som nu tillsattes, och flottan försvann småningom ur sigte: Konungen, som stod på amirals-skeppets kommandobrygga, blickade tankfull tillbaka på svenska kusten. Hans öga upptäckte en svart punkt på en gräsbeväxt kulle, som låg ett stycke från stranden. — Det tycks vara en qvinna, försjunken i bön, sade Gustaf Adolf till herr de la Guerche, hvilken befann sig vid hans sida. — Ja, svarade Armand Louis rörd.