på sin höjd några större godsegare på landet och kapitalister i städerna. Till de öfriga lagrar, som SÖstgöta Correspondenten under sin publicistiska verksamhet skurit, får nu läggas den att 1871 ha i tydliga ord uttalat en sådan åsigt och konståterat, att inom representationen finnes en rotehållareklass som är alltför talrik. Lyckligtvis är den gode östgöten, som bekant, mera poet än politikus, och man räknär ej så noga med honom för hvad han säger angående vigtiga statsärender, emedan hans ord förklinga i rymden såsom tomma ljud.