celler. Andra påstå att hon vistas hos en
slägtinge i Tyskland.
— Eftersom vi nu fara till Tyskland, kan
du ju våra lugn. Du träffar henne nog!
— Hm! Det är jag inte mycket glad öfver.
Och Renaud suckade.
Den 24 juni 1630 gafs signal till embarke-
ring; en temligen frisk nordlig vind blåste.
En oräknelig folkmassa, som tillströmmat från
alla håll och kanter trängdes på stranden.
Borgare, bönder och adelsmän stodo om hvar-
andra, uppgifvande Tjudliga hurrarop. När
konungen visade sig fill häst, omgifven af
sina högre officerare och blomman af sin
:adel, blef bifallsstormen öfverväldigande, jublet
kände inga gränser. Kanonernas röster blan-
dade sig med folkmassans. Tusen flaggor sva-
jade från fartygens mastor, vapnen blänkte i
solen; det var ett storartadt skådespel som
hos de närvarande framkallade den mest en-
tusiastiska stämning, Och hvad kunde man
icke vänta af en armå, ledd af sådana an-
förare?
Gustaf Adolf var icke längre samma ryt-
tare, som herr de la Guerche hade sett fär-
dag till det lilla hvita huset i skogen, en ung
man, ännu drömmande om kärlekens lycka;
han var nu den krönte herrskaren öfver ett
väpnadt folk, fältHerren, å hvilken ett kunga-
rikes öde berodde. Mån behöfde blott se
honöm; för att gåhabt fåtta förtroende för
honom. Mer än en bland borgarne och köp-