Ett halft steg fram och två
tillbaka.
Ingenting betecknar bättre, än detta te-
kanta yttrande, den taktik, som följes af
dem, hvilka tro sig ha hunnit upp på patrio-
tismens högsta stegpinne, då de försvara
och understödja regeringens åsigt om huru
landets försvarsväsende för framtiden bör
ordnås. När dessa ej lyckas i fred och ro
få ett halft steg taget, framåt, vilja de
hämnas sin sårade fåfänga eller egenkärlek,
vi veta ej hvilketdera, med att taga minst
två steg tillbaka.
Till hvilka ytterligheter folk under så-
dana omständigheter kan gå, det ha vi sett
dagliga exempel på under den tid, stri-
den om vårt indelningsverk pågått. Så äf-
las man fortfarande ått vilja göra strids-
frågan till någonting annat än hvad hon
verkligen är, eller att fördölja att i den lig-
ger uppslaget till en länge behöflig reforrå
i vårt beskattningsväsende; så söker man
att framtvinga ett beslut i rakt motsatt
riktning till den, hvaråt alla tidsförhållan-
den sträfva.
Någonting för dagen alldeles nytt är att
det mycket begagnade ordet rotehållare-
intresset blifvit utbytt mot rotehållare-
klassen. Sedan vi lyckligt och väl kom-
mit på god väg att bli qvitt allt klassvälde,
ha några skarpsynta regeringsvänner plöts-
ligt upptäckt att vi här i landet ha en
särskild klass medborgare, som kållas rote-
och rusthållare och hvilkas intressen skolå stå
i en skarp strid mot alla andra medborga-
res, mot hela landets i öfrigt. Ja, man har,
som det synes, med fasa först nu upptäckt;
att vår mya riksdagsordning; till hvilkens
största förtjenster hittills räknats att den
ej vet af några skilda klasser, inrymt allt
för stor plats åt rotehållareklassen.
Denna klass lärer till och med ha samma
ställning inom representationen som ridder-
skapet och adeln samt presteståndet före
representationsförändringen, och det uppgif-
ves vara hvarje sann fosterlandsväns pligt
att nu lika ifrigt bekämpa rotehållarnes ab-
norma makt. inom riksdagen som förr det
första och andra ståndets.
Detta innebär, som man finner, ingenting
mer eller mindre än en sträfvan att höja det
s. k. strecket, som bestämmer gränsen för val-
barheten till andra kammaren. Hittills har det
endast varit fråga om att sänka detta streck,
för att låta fler medborgare, än nu är fal.
let, ha ett ord med i laget, då det gäller
afgörandet af för landets välfärd vigtiga
frågor. Och så förvända ha åsigterna va-
rit, att man med temlig visshet kunnat an-
taga, att frågan om denna sänkning af
strecket endast varit en tidsfråga.
Försvarsfrågan, som åstadkommit så mån-
ga märkliga ting, har dock äfven förmått
att väcka åtskilliga funderingar i en, så-
som nyss anfördes, alldeles motsatt rikt-
ning. Man tycker nu, vär man första gån-
gen törnar emot ett fast motstånd just på
det. håll, der åsigterna hos landets fertal
obestridligt äro representerade; att valbar-
heten blifvit utsträckt alldeles för långt
och att det skulle varit vida lyckligare för
gamla Sverige, om största delen af dess
jordegare vore förklarade i ett omyndig-
hetstillstånd och landets representation en-
dast utgjordes af kunglig majestäts och kro-
nans trogna embets- och tjenstemän samt