Ett halft steg fram och två tillbaka. Ingenting betecknar bättre, än detta tekanta yttrande, den taktik, som följes af dem, hvilka tro sig ha hunnit upp på patriotismens högsta stegpinne, då de försvara och understödja regeringens åsigt om huru landets försvarsväsende för framtiden bör ordnås. När dessa ej lyckas i fred och ro få ett halft steg taget, framåt, vilja de hämnas sin sårade fåfänga eller egenkärlek, vi veta ej hvilketdera, med att taga minst två steg tillbaka. Till hvilka ytterligheter folk under sådana omständigheter kan gå, det ha vi sett dagliga exempel på under den tid, striden om vårt indelningsverk pågått. Så äflas man fortfarande ått vilja göra stridsfrågan till någonting annat än hvad hon verkligen är, eller att fördölja att i den ligger uppslaget till en länge behöflig reforrå i vårt beskattningsväsende; så söker man att framtvinga ett beslut i rakt motsatt riktning till den, hvaråt alla tidsförhållanden sträfva. Någonting för dagen alldeles nytt är att det mycket begagnade ordet rotehållareintresset blifvit utbytt mot rotehållareklassen. Sedan vi lyckligt och väl kommit på god väg att bli qvitt allt klassvälde, ha några skarpsynta regeringsvänner plötsligt upptäckt att vi här i landet ha en särskild klass medborgare, som kållas roteoch rusthållare och hvilkas intressen skolå stå i en skarp strid mot alla andra medborgares, mot hela landets i öfrigt. Ja, man har, som det synes, med fasa först nu upptäckt; att vår mya riksdagsordning; till hvilkens största förtjenster hittills räknats att den ej vet af några skilda klasser, inrymt allt för stor plats åt rotehållareklassen. Denna klass lärer till och med ha samma ställning inom representationen som ridderskapet och adeln samt presteståndet före representationsförändringen, och det uppgifves vara hvarje sann fosterlandsväns pligt att nu lika ifrigt bekämpa rotehållarnes abnorma makt. inom riksdagen som förr det första och andra ståndets. Detta innebär, som man finner, ingenting mer eller mindre än en sträfvan att höja det s. k. strecket, som bestämmer gränsen för valbarheten till andra kammaren. Hittills har det endast varit fråga om att sänka detta streck, för att låta fler medborgare, än nu är fal. let, ha ett ord med i laget, då det gäller afgörandet af för landets välfärd vigtiga frågor. Och så förvända ha åsigterna varit, att man med temlig visshet kunnat antaga, att frågan om denna sänkning af strecket endast varit en tidsfråga. Försvarsfrågan, som åstadkommit så många märkliga ting, har dock äfven förmått att väcka åtskilliga funderingar i en, såsom nyss anfördes, alldeles motsatt riktning. Man tycker nu, vär man första gången törnar emot ett fast motstånd just på det. håll, der åsigterna hos landets fertal obestridligt äro representerade; att valbarheten blifvit utsträckt alldeles för långt och att det skulle varit vida lyckligare för gamla Sverige, om största delen af dess jordegare vore förklarade i ett omyndighetstillstånd och landets representation endast utgjordes af kunglig majestäts och kronans trogna embetsoch tjenstemän samt