Ett originul.
tUr Ystads Tidning.)
Carl Gustaf Ljungberg cj något namn, som
kommer att bevaras i häfderna; det förekommer
icke er gång i Psilandors Ystads stads hi i
men det är ett namn, som, i likhet med dess
gångno egare, är bekant för hvarje Ystadsbo, för
jen dramatiska och lyriska scenens första a
för konstnärer af lägre rang, ända ned till lindan-
saro, djurtämjare och positivspelare, djungbergs
storia är traditionel på samma gång den är
-komisk.
ödd i slutet af förra århundradet i Blekinge,
blef L. såsom helt ung antagen till båtsman, rymde
snart nog från sin tjenstgöring och bevittnade sjelf
under en gudstjenst i Söderåkra kyrka i Småland
uppläsandet af sin efterlysning från predikstolen;
skuddade ytterligare stoftet af sina fötter, bega
sig längre inåt Småland, der han erhöll tjenst hos
en kronolänsman, som med framgång begagnade
den raske och oförfärade ynglingen vid hvarje-
handa exekutioner, dervid beslag å en mängd för-
brutna bränvinsbränningsredsksap spelade hufvud-
rollen. Efter mången med smålänningarne ut-
kämpad envigeskamp anlände han, som oftagräd-
dat sin länsmans tif, med bibehållen krigsära till
Skåne, der han tog värfning vid numera husar-
regementet Tonung Carl XV och tjenstgjorde till
en början vid den dåi Cimbrishamn förlagda sqva-
dron. Förflyttad hit till staden för öfver 40 är
tillbaka, fortfor han att ännu någon tid tjöna k.
m:t och kronan, fastiin hans häftiga lynne och sval-
lande ungdomsblod kommo honom att begå hvarje-
handa subordinationsb-ott, som medförde mer etler
mindre hårda bestraffningar. L. hade nemligen
mycket svårt för att lyda, men stor benägenhet
att befalla. Am ej den personliga tillgifvenheten
eller rättskänslan manade honom till ödmjukhet
och påaktande af åtagna skyldigheter, så förmådde
varningar, hotelser eller befallningar föga eller
intet. ns lott hade blifvit en tjenzres, men han
ville städse agera den despotiske mannen
fter uttjont kapitulatioå anställdes L. som tam-
mar- och trotjenare hos åtskilliga privata män,
hvilka han fick åtfölja på deras utländska resor,
och öfvergick derefter till det oflentliga lifvet, i
det han sökte och erhöll tid efter annan flera un-
derordnade befåttningar. Med förkärlek tyckes
han ha omfattat sin ställning såsom kyrkogårds-
vaktmästare och som stadens affischör. Han to;
således vård både om de hänsofnas grafvar oci
om dem, som ännu uppträdde på skådeplatsen.
Han blef snart ett bemärkt original inom staden,
hvars samtliga angelägenheter. enligt hans förme
nande, ej kunde handhatvas eller tillgodoses ho-
nom förutan. Af sådan anledning, men framför
allt i betraktande af hans pålitlighet och redbars
net, hade allmänheten öfverseende med hans många
egenhetcr, hans obändiga lynne och utmanande
hållning. Mitt namn äf Curl Gustaf och jag kru-
sar för inge brukade han yttra under de mest
hotande åtbörder. Jag har lärt att veta hut, har
tjenat i bättre hus och tar inte emot några instruk-
tioner. Tacka vill jag den tiden, när min vän
Djurström var teaterdirektör: det var nåt snnat
än nutidens kringstrykaro. Huru gubben behand-
lade Djurström, känna vi icke, men säkert är, att
han icke krusade för den store mästarens eficr-
följare och andra idkare af de sköna konsterna.
Dessa senare betydde intet för L.; det enda hvur-
hå han satte 7ärde var goda hus och ett heder-
H
d
gt arvode. -Det är jag som skaffar publiken och
e: är mig de skola tacka, sude L. hvarje gång
ett teatersällskap anländt till staden. Nu har jag
inlogerat dem och nu skall jag ut med reqvisitat.
och derpå inventerade vår reqvisitör stadens I
ker och den enskildes bohag säåmt utskr
han tyckte sig behöfva. Affisch-utdelnin;
traktade L. såsom n den mest vigtiga funktion
Hvarje dag en sådan bundling skulle försi
steg gubben tidigt upp på morgonen a ne
ARN bqkeryckori t och deretter börjades ronden
ed en den vi uppsyn och den högsta hatt
han nu till ssina ställen,
buerade den a