Ett originul. tUr Ystads Tidning.) Carl Gustaf Ljungberg cj något namn, som kommer att bevaras i häfderna; det förekommer icke er gång i Psilandors Ystads stads hi i men det är ett namn, som, i likhet med dess gångno egare, är bekant för hvarje Ystadsbo, för jen dramatiska och lyriska scenens första a för konstnärer af lägre rang, ända ned till lindansaro, djurtämjare och positivspelare, djungbergs storia är traditionel på samma gång den är -komisk. ödd i slutet af förra århundradet i Blekinge, blef L. såsom helt ung antagen till båtsman, rymde snart nog från sin tjenstgöring och bevittnade sjelf under en gudstjenst i Söderåkra kyrka i Småland uppläsandet af sin efterlysning från predikstolen; skuddade ytterligare stoftet af sina fötter, bega sig längre inåt Småland, der han erhöll tjenst hos en kronolänsman, som med framgång begagnade den raske och oförfärade ynglingen vid hvarjehanda exekutioner, dervid beslag å en mängd förbrutna bränvinsbränningsredsksap spelade hufvudrollen. Efter mången med smålänningarne utkämpad envigeskamp anlände han, som oftagräddat sin länsmans tif, med bibehållen krigsära till Skåne, der han tog värfning vid numera husarregementet Tonung Carl XV och tjenstgjorde till en början vid den dåi Cimbrishamn förlagda sqvadron. Förflyttad hit till staden för öfver 40 är tillbaka, fortfor han att ännu någon tid tjöna k. m:t och kronan, fastiin hans häftiga lynne och svallande ungdomsblod kommo honom att begå hvarjehanda subordinationsb-ott, som medförde mer etler mindre hårda bestraffningar. L. hade nemligen mycket svårt för att lyda, men stor benägenhet att befalla. Am ej den personliga tillgifvenheten eller rättskänslan manade honom till ödmjukhet och påaktande af åtagna skyldigheter, så förmådde varningar, hotelser eller befallningar föga eller intet. ns lott hade blifvit en tjenzres, men han ville städse agera den despotiske mannen fter uttjont kapitulatioå anställdes L. som tammaroch trotjenare hos åtskilliga privata män, hvilka han fick åtfölja på deras utländska resor, och öfvergick derefter till det oflentliga lifvet, i det han sökte och erhöll tid efter annan flera underordnade befåttningar. Med förkärlek tyckes han ha omfattat sin ställning såsom kyrkogårdsvaktmästare och som stadens affischör. Han to; således vård både om de hänsofnas grafvar oci om dem, som ännu uppträdde på skådeplatsen. Han blef snart ett bemärkt original inom staden, hvars samtliga angelägenheter. enligt hans förme nande, ej kunde handhatvas eller tillgodoses honom förutan. Af sådan anledning, men framför allt i betraktande af hans pålitlighet och redbars net, hade allmänheten öfverseende med hans många egenhetcr, hans obändiga lynne och utmanande hållning. Mitt namn äf Curl Gustaf och jag krusar för inge brukade han yttra under de mest hotande åtbörder. Jag har lärt att veta hut, har tjenat i bättre hus och tar inte emot några instruktioner. Tacka vill jag den tiden, när min vän Djurström var teaterdirektör: det var nåt snnat än nutidens kringstrykaro. Huru gubben behandlade Djurström, känna vi icke, men säkert är, att han icke krusade för den store mästarens eficrföljare och andra idkare af de sköna konsterna. Dessa senare betydde intet för L.; det enda hvurhå han satte 7ärde var goda hus och ett hederH d gt arvode. -Det är jag som skaffar publiken och e: är mig de skola tacka, sude L. hvarje gång ett teatersällskap anländt till staden. Nu har jag inlogerat dem och nu skall jag ut med reqvisitat. och derpå inventerade vår reqvisitör stadens I ker och den enskildes bohag säåmt utskr han tyckte sig behöfva. Affisch-utdelnin; traktade L. såsom n den mest vigtiga funktion Hvarje dag en sådan bundling skulle försi steg gubben tidigt upp på morgonen a ne ARN bqkeryckori t och deretter börjades ronden ed en den vi uppsyn och den högsta hatt han nu till ssina ställen, buerade den a