en blick, full af sorg och medlidande. Han
önskade nästan att han skulle ha omkommit
under sitt försök att befria herr de la Guerche.
Då hade han åtminstone sluppit se den unga
qvinna uppoffras, som det var hans pligt att
vårda och skydda.
Diana hade likasom Adrienne feber i blodet,
men i stället för, att vaära hvita som snö,
glödde hennes kinder som eld. I hvarje minut
lyssnade hon och blickade utåt vägen, undrande
öfver att ingen ryttare kom.
Magnus hade å sin sida väl användt tiden.
Han hade uppsökt Armand Louis, för hvilken
han i få ord berättade hvad Diana sagt honom.
Armand Louis skyndade ögonblickligt till Gustaf
Adolf och sade:
— Ers majestät, jag måste genast resa,
min lefnads lycka står på spel.
Gustaf Adolf ville veta hvad som var på
färde, och då han hört Armand Louis berät-
telse samt derpå ihågkom den dag, då han
funnit Margareta ligga i ett tillstånd af för-
tviflan på landsvägen, sade han:
— Guds död! jag följer er.
Ett ögonblick derefter redo tre ryttare i
sporsträck utåt landsvägen. De voro konun-
gen, herr de la Guerche och Magnus.
Den afgörande stunden nalkades emellertid,
och Johan v. Werth tviflade icke mera på
sin. seger.
— Nu ser man, tänkte han, att den som
vågar, han vinner.