en blick, full af sorg och medlidande. Han önskade nästan att han skulle ha omkommit under sitt försök att befria herr de la Guerche. Då hade han åtminstone sluppit se den unga qvinna uppoffras, som det var hans pligt att vårda och skydda. Diana hade likasom Adrienne feber i blodet, men i stället för, att vaära hvita som snö, glödde hennes kinder som eld. I hvarje minut lyssnade hon och blickade utåt vägen, undrande öfver att ingen ryttare kom. Magnus hade å sin sida väl användt tiden. Han hade uppsökt Armand Louis, för hvilken han i få ord berättade hvad Diana sagt honom. Armand Louis skyndade ögonblickligt till Gustaf Adolf och sade: — Ers majestät, jag måste genast resa, min lefnads lycka står på spel. Gustaf Adolf ville veta hvad som var på färde, och då han hört Armand Louis berättelse samt derpå ihågkom den dag, då han funnit Margareta ligga i ett tillstånd af förtviflan på landsvägen, sade han: — Guds död! jag följer er. Ett ögonblick derefter redo tre ryttare i sporsträck utåt landsvägen. De voro konungen, herr de la Guerche och Magnus. Den afgörande stunden nalkades emellertid, och Johan v. Werth tviflade icke mera på sin. seger. — Nu ser man, tänkte han, att den som vågar, han vinner.