. Riksdags-Nyheter. Båda kamrarne sammanträdde i går middag kl. half 2. I första kammaren, hvars medlemmar, sirskildt de skånska, fåtaligt infunnit sig, begärdes ordet först af krigsministern hr Abelin. Talaren ansåg, att det ej skulle kunna förefalla underligt om i den fråga, som nu vore föremål för urtima riksdagens arbete, han uppträdde och yttrade sig. att skiljaktiga omdömen yppats, nu då man kommit från ord till handling, vore naturligt. Det förslag, regeringen framlagt, vore ej ofelbart, ty ofelbara ting kunna menniskor icke åstadkomma, men alla, som icke företrädesvis söka detaljanmärkningar mot detta förslag, böra dock låta sina enskilda meningar falla och förena sig om att medverka till ett stort mål: dess antagande. Förslaget i fråga är förmedlande de vid förra riksdagen framkomna skilda meningarne, på samma gång dess antagande skänker oss ett tryggt törsvar. Vårt nuvarande försvar är otillräckligt, ohållbart, men ej så, som om det är rådligt att borttaga grunden för detsamma, TIndelningsverket, ty denna grund är stödd af den allmänna meniogen ilandet. Derföre hade äfven i detta nya armåförslag bibehållits indelningsverket, denna fasta stödjepelare för det hela. — Talaren ville upptaga till besvarande ett par af de anmärkningar, som gjorts vid föregående sammanträde i denna kammare mot regeringens förslag. Man hade sagt att genom detta förslag blott skalet af Indelningsverket skulle qvarstå och haft, från flera håll, åtskilligt att tala om backstugor, hvilka senare ej skulle motsvara billighetens fordringar. Men om anmärkarne gåfve sig tid att granska förslagets förändrade bestämmelser i detta afseende, skulle de finna, att dessa närmade sig till de vid indelningsverkets upprättande gällande förhållanden, då jordarealen för soldat torpet i allmänhet utgjort ett halft tunnland. Dessutom hade det aldrig varit den omständigheten, att soldaten sutte på ett stort torp, som utgjort det karakteristiska för indelningsverket, utan den, att soldaten vore bofast på hemmanet, att han genom aflöningsförhållandet är förenad med ortens befolkning, att han genom eget arbete är en produktiv medlem af samhället samt att han genom sin långa tjenstetid får kärlek och förtroende till sitt befäl. Ingen fara vore, att de förändrade bestämmelserna skulle medföra en minskning af torpen, der dessa nu hade större areal än det i förslaget stadgade minimum, ty rotehållaren skulle alltid finna en fördel i att i stället för penningar få lemna produkter och en ännu större fördel i att få lemna jord. Den kontanta lönen förändrar icke helJer i någon mån den indelta soldatens ställning, ty då skulle ju redan nu korporalerne, som åtnjuta en kontant lön utöfver torpet, innehafva en olika ställning mot soldaten. Och om äfven torpet skulle inskränkas till kåltäppan och boningshusct, så blir den ingaJunda hvad man så föraktligt kallat backstuga, ty soldaten bor der ej på nåder, han är en statens tjenare, medveten och ofta stolt öfver att vara en ordningens upprätthållare och en fosterlandets försvarare. Att uppställa ett stort torp såsom vilkor för en duglig soldat skulle vara ej allenast ett misstag, utan ätven en orättvisa, ty icke äro soldaterne sämre i de provinser, t. ex. i Norrland, der torpjordens areal utgör i medeltal ett tunnland, än der den, t, ex. i Westergötland, utgör fyra. Att soldaten egde ctt eget hem vore af stor vigt, ty huru annars kunna påräkna att finna honom på bestämd ort, huru eljest kunna åstadkomma en hastig mobilisering oeh påräkna den noggranna vård af kronans till soldaten utlemnade dyrbara effekter? — Man hade klagat öfver, att indelningsverket tryckte ojemnt, men likväl hade man anmärkt, att den utjemning, som förslaget innehölle, på samma gång den på vissa håll medrörde någon ökad tunga, på andra deremot medförde en så oskälig vinst, att rotehållarne skulle finna sig af samvetsgrannhet hindrade att ingå derpå. Den, som beräknat, att det skulle i vissa fall medföra ökade kostnader, hade förbisett, att rotehållaren eger rätt, om ban så vill, att qvarstå vid det gamla, med erhållande likväl af den