intendenten, föreslagit detta anslags användande efter 1872 till fiskerinäringens beträmjando genom resor och undersökningar af kunnig person, som kunde lemna råd åt fiskvattensegarne. Att fiskodlingsanstalten, som visat sig misslyckad, ej vidare borde ha något anslag, derom voro alla, i öfverensstämmelse med utskottet, ense; deremot ville hr Wener icke, såsom utskottet föreslagit, anvisa samma belopp för det föreslagna ändamålet under åren 1873, 1874 och 1875, utan yrkade han att årets landsting i denna sak ej skulle besluta, enär nästa årg landsting bör bestämma om detta anslag. Hr Johan Ericsson i Strödja yrkade rent afslag. Häremot uppträdde flera talare, och isynnerhet länets höfding, som framhöll att länet eger en mycket talrik skärgårdsbefolkning, utöfvande ett hårdt yrke, utan att derpå ha nöjaktig förtjenst, hufvudsakligen i följd af okunnighet om lämpliga fångstmetoder med mera, som är på ett lyckligt: fiske inverkande. Denna befolknings tillstånd påkallade lifligt behjertande af länets myndigheter, och den; nu föreslagna utvägen att komma den till hjelp syntes denna sidans talare både lämplig och af högsta behof. Hr Lindstedt, med hvilken hr Isberg förenade sig, föreslog att anslaget måtte beviljas endast för 1873, hvarigenom landstinget blefve i tilltälle uttrycka sin åsigt om denna frågas vigt, Efter föregången votering om kontraproposition, blef hr Lindstedts mening i hufvudvoteringen segrande med 25 röster mot 12, som ville bevilja anslaget för ofvan anförda tre år. Kurhusafgitten för 1872 bestämdes till 25 öre för hvarje mantalsskrifven person. De förut utgående anslagen till lasaretterna i Norrtelje, Östhammar och Södertelje beviljades äfven för 1872, hvarjemte några mindre summor till hvårtdera af dessa lasaretters kompletterande anvisades, efter åtskilliga meningsbrytningar, af hvilka några rörde sig på för den föredragna frågan främmande områden. Landstinget åtskildes klockan nära 11 i går afton för att åter sammanträda i dag kl. 10 Mm.