dem, ty maginflammation eller lungkatarrh
är bestämt i antågande.
Men låtom oss återgå till våra flyttfåg-
lar som lyckligt och väl hamnat i sina bon.
Hvad roa de sig månne med? Jo, först och
främst slå de upp alla fönster på vid gaf-
vel; ty de äro vana vid luft — påstå de.
Sedan börjar uppackningen, våningen ren-
göres, rena gardiner appliceras i fönstren,
skinnvarorna besigtigas, och sedan allt detta
är undanstökadt tages Dagens Nyheter och
man söker reda på rubriken: Offentliga nö-
jen. Ah! Gungl — den förtjusande Gungl!
Sagdt och gjordt! Första aftonen tillbringas
på Hasselbacken och dagen derefter upply-
ser man en näsvis frågare, att Gungl var
charmant, men messingsinstrumenterna —,
Hos Berns och Blanch beundrar man den
rika ekläreringen och på båda ställena applå-
derar man den antika och ligväl modern
vordna Ludvig 13:des gavott, med hvilken
man redan på Hasselbacken :gjort bekant-
skap. Och teatern sen! Operan och Dra-
maten, — Nej! dels bjudes ännu blott på
gamla saker och-dels väntar man så gerna
till dess de kungliga dagarne4 börja —
man är gubevars lite rojalist i det fallet.
Men i Mindre teaterns salong gör man
en angenäm dansk bekantskap, på Djurgårds-
teatern skrattar man åt Bergström, saknar
Thegerström, och gör förskottsreflexioner öf-
ver det nya Striumviratets kommande verk-
samhet. Och sedan man härförutan hedrat
Salamonsky med ett besök anser man sig i
det närmaste ha godtgjort sommarens för-
summelser, .och snart äro de glada sommar-
gästerna återigen veritabla stockholmare.
Och välkomna, tusen gånger välkomna
åter! Vi ha längtat efter eder, I permitte-
rade tjenstemän, som nu återtaga er dagliga
promenad mellan hemmet och embetsrummet;
I älekvärda artister, som ha till uppgift att
skaffa förstrdelse åt en orolig och kinkig
publik, I högförnäma lättingar, som expo-
nera er på våra gator och kafber, I gamla
välkända originaler, som äro oss så kära —
kanske mest derför, att edert oförargeliga
slägte håller på att utdö, I tongifvande da-
mer, som låta oss beundra edra charmanta
toiletter och coiffurer; I små näpna, rödkin-
dade fröknar, som göra oss Skapelsens her-
rar4 till lekboll för er tjusningskraft. Ni
tro kanske ej att vi känna er — jo, gube-
vars! Ej till personen, det är sannt — men
till anseendet! Vi se er dagligen, vi höra
händelsevis ert namn, en god vän ger oss
er biografi och så småningom förskaffa vi
oss utan besvär en massa kommentarier till
densamma — och tro mig, ehuru vi ej lyfta
på hatten för er när vi mötas, så äro vi
kanske ändå ej så främmande för hvaran-
dra, som det ser ut.
Och derför tager jag mig friheten att till
eder alla återkomna sommarflyktingar säga:
Välkomna åter. A. B,