dem, ty maginflammation eller lungkatarrh är bestämt i antågande. Men låtom oss återgå till våra flyttfåglar som lyckligt och väl hamnat i sina bon. Hvad roa de sig månne med? Jo, först och främst slå de upp alla fönster på vid gafvel; ty de äro vana vid luft — påstå de. Sedan börjar uppackningen, våningen rengöres, rena gardiner appliceras i fönstren, skinnvarorna besigtigas, och sedan allt detta är undanstökadt tages Dagens Nyheter och man söker reda på rubriken: Offentliga nöjen. Ah! Gungl — den förtjusande Gungl! Sagdt och gjordt! Första aftonen tillbringas på Hasselbacken och dagen derefter upplyser man en näsvis frågare, att Gungl var charmant, men messingsinstrumenterna —, Hos Berns och Blanch beundrar man den rika ekläreringen och på båda ställena applåderar man den antika och ligväl modern vordna Ludvig 13:des gavott, med hvilken man redan på Hasselbacken :gjort bekantskap. Och teatern sen! Operan och Dramaten, — Nej! dels bjudes ännu blott på gamla saker och-dels väntar man så gerna till dess de kungliga dagarne4 börja — man är gubevars lite rojalist i det fallet. Men i Mindre teaterns salong gör man en angenäm dansk bekantskap, på Djurgårdsteatern skrattar man åt Bergström, saknar Thegerström, och gör förskottsreflexioner öfver det nya Striumviratets kommande verksamhet. Och sedan man härförutan hedrat Salamonsky med ett besök anser man sig i det närmaste ha godtgjort sommarens försummelser, .och snart äro de glada sommargästerna återigen veritabla stockholmare. Och välkomna, tusen gånger välkomna åter! Vi ha längtat efter eder, I permitterade tjenstemän, som nu återtaga er dagliga promenad mellan hemmet och embetsrummet; I älekvärda artister, som ha till uppgift att skaffa förstrdelse åt en orolig och kinkig publik, I högförnäma lättingar, som exponera er på våra gator och kafber, I gamla välkända originaler, som äro oss så kära — kanske mest derför, att edert oförargeliga slägte håller på att utdö, I tongifvande damer, som låta oss beundra edra charmanta toiletter och coiffurer; I små näpna, rödkindade fröknar, som göra oss Skapelsens herrar4 till lekboll för er tjusningskraft. Ni tro kanske ej att vi känna er — jo, gubevars! Ej till personen, det är sannt — men till anseendet! Vi se er dagligen, vi höra händelsevis ert namn, en god vän ger oss er biografi och så småningom förskaffa vi oss utan besvär en massa kommentarier till densamma — och tro mig, ehuru vi ej lyfta på hatten för er när vi mötas, så äro vi kanske ändå ej så främmande för hvarandra, som det ser ut. Och derför tager jag mig friheten att till eder alla återkomna sommarflyktingar säga: Välkomna åter. A. B,