Atliga svampar. Rörande detta ämne skrifver professor K. Fries följande i Upsala-Posten: Dessas kännedom och användande som jnäringsmedel ha redan erhållit en allmännare spridning, än jag vågat hoppas, Så vidt jag känner, har ingen erfarit menliga följder deraf; skulle likväl kolera utbryta, torde vara skäl afbålla sig från deras förtärande, icke derför att man eger någen erfarenhet om faran deraf, utan derför att, om efter deras förtärande olycksfall skulle inträffa, svamparne skulle ådraga sig misstankar att vara orsaken. De torde i detta afseende böra jemföras med gurkor, plommon och flera andra frukter. En annan omständighet, hvarpå jag lägger vigt, är, att vid användandet flera arter icke sammanblandas, utan hvar art för sig anrättas, då man får tillfälle pröfva hvarje arts smaklighet och undvika inblanda osmakliga eller skadliga arter. Man vakte sig för alla ej som ätliga säkert, kända arter. Om genom misstag giftiga arter blifvit förtärda, användes strax i början kräkmedel, sedan afförande, såsom ricinolja; men ättika och sura saker samt salt eller saltlösning undvikas. Se Sv. ätliga och giftiga svampar. Genom svamparnes allmännare användande har man erhållit säkrare inhemsk erfarenhet om deras näringsvärde, då man hittills måst rätta sig efter utländska uppgifter. Dessa ba icke alltid öfverensstämt med min erfarenhet. Så t. ex. har jag funnit Honungsskiflingen (Agaricu: mellerus) seg, bitter, osmaklig, ehuru den allmänt uppgifves som ätlig och välsmakande. På samma sätt har jag funnit flera, angifona som ätliga af de flesta författare, förkastliga, t. ex. Cortinarius violacews, castancus m. fl. Detsamma gäller till en del äfven om Rodnande Vaxskiflingen (Hygrophorus erubescens), Sv. ätl. svamp. s. 65, hvilken jag här kring Upsala funnit bitter och i sitt naturliga tillstånd icke användbar, ehuru tillhörande en grupp af allmänt som ätliga erkända arter. (Detta tillägg bör anmärkas i nämda arbete å sid. 39.) Dock blifva många svampar med bitter smak i friskt tillstånd genom tjenlig behandling ganska användbara, t. ex. Tuviga Tickan Polyporus confluens). Fjälliga Taggsvampen (Hydnum imbricatum) m, fl. Den förstnämda är nära beslägtad med Fårtickan (Polyporus ovinus), som genom sin ymnighet, köttighet, smaklighet måhända är den vigtigaste bland våra matsvampar. Slutligen bör anmärkas, att flera arter ändra smak efter växtställen och ålder. Champignon, växande i gödselsamlingar, har en vidrig smak, Flera mjölksvampar och kremlor ändra smak i olika åldrar. Detta torde vara orsaken till flera stridiga uppgifter om deras egenskaper. Olika smak torde ock dertill bidragit. E. Fries.