Atliga svampar.
Rörande detta ämne skrifver professor K.
Fries följande i Upsala-Posten: Dessas kän-
nedom och användande som jnäringsmedel ha
redan erhållit en allmännare spridning, än jag
vågat hoppas, Så vidt jag känner, har ingen
erfarit menliga följder deraf; skulle likväl
kolera utbryta, torde vara skäl afbålla sig
från deras förtärande, icke derför att man
eger någen erfarenhet om faran deraf, utan
derför att, om efter deras förtärande olycks-
fall skulle inträffa, svamparne skulle ådraga
sig misstankar att vara orsaken. De torde i
detta afseende böra jemföras med gurkor,
plommon och flera andra frukter. En annan
omständighet, hvarpå jag lägger vigt, är, att
vid användandet flera arter icke sammanblan-
das, utan hvar art för sig anrättas, då man
får tillfälle pröfva hvarje arts smaklighet och
undvika inblanda osmakliga eller skadliga ar-
ter. Man vakte sig för alla ej som ätliga sä-
kert, kända arter. Om genom misstag giftiga
arter blifvit förtärda, användes strax i början
kräkmedel, sedan afförande, såsom ricinolja;
men ättika och sura saker samt salt eller salt-
lösning undvikas. Se Sv. ätliga och giftiga
svampar.
Genom svamparnes allmännare användande
har man erhållit säkrare inhemsk erfarenhet
om deras näringsvärde, då man hittills måst
rätta sig efter utländska uppgifter. Dessa ba
icke alltid öfverensstämt med min erfarenhet.
Så t. ex. har jag funnit Honungsskiflingen
(Agaricu: mellerus) seg, bitter, osmaklig,
ehuru den allmänt uppgifves som ätlig och
välsmakande. På samma sätt har jag funnit
flera, angifona som ätliga af de flesta författare,
förkastliga, t. ex. Cortinarius violacews, ca-
stancus m. fl. Detsamma gäller till en del
äfven om Rodnande Vaxskiflingen (Hygropho-
rus erubescens), Sv. ätl. svamp. s. 65, hvil-
ken jag här kring Upsala funnit bitter och i
sitt naturliga tillstånd icke användbar, ehuru
tillhörande en grupp af allmänt som ätliga er-
kända arter. (Detta tillägg bör anmärkas i
nämda arbete å sid. 39.) Dock blifva många
svampar med bitter smak i friskt tillstånd ge-
nom tjenlig behandling ganska användbara,
t. ex. Tuviga Tickan Polyporus confluens).
Fjälliga Taggsvampen (Hydnum imbricatum)
m, fl. Den förstnämda är nära beslägtad med
Fårtickan (Polyporus ovinus), som genom sin
ymnighet, köttighet, smaklighet måhända är
den vigtigaste bland våra matsvampar.
Slutligen bör anmärkas, att flera arter än-
dra smak efter växtställen och ålder. Cham-
pignon, växande i gödselsamlingar, har en vi-
drig smak, Flera mjölksvampar och kremlor
ändra smak i olika åldrar. Detta torde vara
orsaken till flera stridiga uppgifter om deras
egenskaper. Olika smak torde ock dertill
bidragit. E. Fries.