— Min räddning beror kanske på denna
ring; ni skall gå med den till kungens palats
och lemna den åt vakthafvande gardeskaptenen.
— Befälhafvaren för Gustaf Adolfs lifvakt
skall få den, vore han än i helvetet!
— Godt. Du skall då säga honom, att en
fransk adelsman, som är stadd i lifsfara, ber
om den äran att få tala med konungen. Om
han gör invändningar, skall du säga, att jag,
innan jag lemnade la Rochelle, haft ett sam-
tal med kung Ludvigs allsmäktige minister,
kardinal Richelieu, som anförtrodde mig ett
vigtigt bref till kungen af Sverige.
— Är detta allt?
— Det är allt... dock nej, om du ej kan
träffa gardeskaptenen, så låt denna ring visas
för konungen sjelf; men vid din själs salig-
het, förlora den icke, ty i så fall är jag för-
lorad.
Magnus vände ringen gång efter annan mel-
lan sina fingrar och sade slutligen med en
af rörelse darrande stämma:
— Magnus är icke något barn; förlåt honom,
om han är näsvis, men det skulle kanske vara
till stor nytta att han finge veta, under hvilka
omständigheter denna ring, som har en egen-
domlig form, blef er gifven. Ni har talat med
mig om en viss grefve af Wasaborg, som var
invecklad i denna rings historia; jag har också
kunnat begripa att den dam, ni besökte, då
ni lemnade Den krönta laxen, och som vi
ha följt till Carlskrona, Margareta Cabeliau,