— Min räddning beror kanske på denna ring; ni skall gå med den till kungens palats och lemna den åt vakthafvande gardeskaptenen. — Befälhafvaren för Gustaf Adolfs lifvakt skall få den, vore han än i helvetet! — Godt. Du skall då säga honom, att en fransk adelsman, som är stadd i lifsfara, ber om den äran att få tala med konungen. Om han gör invändningar, skall du säga, att jag, innan jag lemnade la Rochelle, haft ett samtal med kung Ludvigs allsmäktige minister, kardinal Richelieu, som anförtrodde mig ett vigtigt bref till kungen af Sverige. — Är detta allt? — Det är allt... dock nej, om du ej kan träffa gardeskaptenen, så låt denna ring visas för konungen sjelf; men vid din själs salighet, förlora den icke, ty i så fall är jag förlorad. Magnus vände ringen gång efter annan mellan sina fingrar och sade slutligen med en af rörelse darrande stämma: — Magnus är icke något barn; förlåt honom, om han är näsvis, men det skulle kanske vara till stor nytta att han finge veta, under hvilka omständigheter denna ring, som har en egendomlig form, blef er gifven. Ni har talat med mig om en viss grefve af Wasaborg, som var invecklad i denna rings historia; jag har också kunnat begripa att den dam, ni besökte, då ni lemnade Den krönta laxen, och som vi ha följt till Carlskrona, Margareta Cabeliau,