— Jo, jo, men, så förhåller det sig verk-
ligen! mumlade Magnus.
Officeren märkte herr de la Guerches för-
våning och förstod deraf att den unge man-
nen icke hade klart för sig, hvilket brott han
begått. Med rörd stämma underrättade han
honom om huru strängt lagen förbjöd en hvar
att draga värjan eller anfalla en person i de
till konungens slott hörande parker. Men nu
hade han ju blifvit gripen: på färsk gerning,
medan han ännu stod öfver en blödande, till
jorden kastad fiende.
— Detta är majestätsbrott, tillade officern.
— Det är således derför du skrek så för-
tvifladt att jag skulle nedlägga mitt vapen, i
stället för att tukta den oförskämde? sade
Armand Louis, i det Han vände sig till Magnus.
Denne sänkte hufvudet.
— Ja, ja, svarade han; erfarenheten talar,
men den lättsinniga ungdomen lyssnar icke
till dess ord.
— Alltså ha de, som införas i detta fän-
gelse, ingenting annat än döden att vänta
sig? återtog herr de la Guerche.
Officern teg; detta svar var tillräckligt
tydligt.
En lindrig darrning genomlopp den unge
ädlipgens alla lemmar. Han hade nyss förut
sett Adrienne helt nära sig; hon älskade honom,
och han var blott tjugufem år gammal...
Magnus lade sin tunga hand på Armand
Louis skuldra och sade: