med guldbokstäfver denna vördnadsbjudande titel
Rätten med Guds nåde!
Straxt derefter — konungen. :
Hans nåd grefven af Chambord, i enlighet mec
skick och bruk klädd i svart, som en rättskaf.
fens notarie, skred fram med blottadt hufvud oct
med den undergifna åtbörden hos en man, som
redan länge varit beredd på hvad som komme
skulle.
Hans ovanligt lugna utseende förrådde inger
våldsam rörelse; hans fysionomi tycktes säga —
Det var så skrifvet!
Hvad åter beträffar de ötriga medlemmarne a
familjen, som följde efter på några steg, så ut
tryckte deras anleten icke någon annan kinsle
än en nästan fullkomlig likgiltighet.
Alldeles som dessa aflägsna slägtingar, hvilka
endast af konvenans bevista jordfästningen efter
en föga bekant medlem af familjen, hade prin-
sarna af Orltans infunnit sig som till en skyldig
tjenstgöring, utan något annat vidare begrundande,
än det att iaktaga en lämplig hållning, utan an-
nan sorg än den att under fyra långa timmar
svettas i en svart habit.
Helt olika var uppsynen hos en stor del in.
bjudna, som i legitimitetens död sågo sina för.
hoppningar, sina framtidsdrömmar, sina länge
smekta illusioner, plötsligt dunsta bort.
Den förfärlige Herr de Peyramont stormgrit,
Herr Baze gned sig i ögonen med riktig ursinnig.
het, och det hade fordrats en tårepyts tör att upp:
taga alla herr Dahirels tårar.
Rörelsen var icke mindre i journalisternas leder.
Dessa herrar hade kommit för att visa den sista
skyldigheten åt denna oomkullrunkliga öfver
tygelse, som hade förskaffat dem så många efter
följare. .
Den aftirda de Villemessant stödde sig på Louis
Vemillot, hvilken sednare åldrats tio år. Gustave
Janicot kunde illa beherrska bitterbeten öfver sin
missräkning. Herr Venet (Le Monde) höjde mot
himlen förtviflade blickar och Herr de Riancey
kunde icke återhålla de afbrutna suckar, som
undsluppo hans beklämda bröst.