med guldbokstäfver denna vördnadsbjudande titel Rätten med Guds nåde! Straxt derefter — konungen. : Hans nåd grefven af Chambord, i enlighet mec skick och bruk klädd i svart, som en rättskaf. fens notarie, skred fram med blottadt hufvud oct med den undergifna åtbörden hos en man, som redan länge varit beredd på hvad som komme skulle. Hans ovanligt lugna utseende förrådde inger våldsam rörelse; hans fysionomi tycktes säga — Det var så skrifvet! Hvad åter beträffar de ötriga medlemmarne a familjen, som följde efter på några steg, så ut tryckte deras anleten icke någon annan kinsle än en nästan fullkomlig likgiltighet. Alldeles som dessa aflägsna slägtingar, hvilka endast af konvenans bevista jordfästningen efter en föga bekant medlem af familjen, hade prinsarna af Orltans infunnit sig som till en skyldig tjenstgöring, utan något annat vidare begrundande, än det att iaktaga en lämplig hållning, utan annan sorg än den att under fyra långa timmar svettas i en svart habit. Helt olika var uppsynen hos en stor del in. bjudna, som i legitimitetens död sågo sina för. hoppningar, sina framtidsdrömmar, sina länge smekta illusioner, plötsligt dunsta bort. Den förfärlige Herr de Peyramont stormgrit, Herr Baze gned sig i ögonen med riktig ursinnig. het, och det hade fordrats en tårepyts tör att upp: taga alla herr Dahirels tårar. Rörelsen var icke mindre i journalisternas leder. Dessa herrar hade kommit för att visa den sista skyldigheten åt denna oomkullrunkliga öfver tygelse, som hade förskaffat dem så många efter följare. . Den aftirda de Villemessant stödde sig på Louis Vemillot, hvilken sednare åldrats tio år. Gustave Janicot kunde illa beherrska bitterbeten öfver sin missräkning. Herr Venet (Le Monde) höjde mot himlen förtviflade blickar och Herr de Riancey kunde icke återhålla de afbrutna suckar, som undsluppo hans beklämda bröst.