sr MVA mA
— Men jag vet ännu ej, hvarthän jag kom-
mer att styra min kosa.
— Det gör detsamma; jag följer med.
— Ni står således fast vid ert beslut?
— Ja, för all framtid.
— Nåväl, må ske då; jag bar en aning om
att Baliverne snart skall få andas frisk luft.
Magnus, som hittills haft sitt hufvud obe-
täckt, satte nu på sig hatten, red fram till
Armand Louis sida och yttrade:
— Herr grefve, Baliverne må icke dömas
efter gin yta; han var icke vid det rätta
humöret i går och kämpade ej för någon god
sak, men ni skall nog komma att hysa akt-
ning för honom. Magnus och Baliverne ha
snart genomrest hela Europa, och öfverallt ha
de lemnat ett godt minne efter sig. Magnus
har sett mångahanda saker, och det är icke
mycket; som kan förbluffa honom. Magnus
har varit stadd i många svårigheter, men all-
tid förstått att öfvervinna dem på ett eller
annat sätt; och — så besynnerligt — denne
samme Magnus har märkt, att alla som sökt
göra honom ondt ådragit sig försynens miss-
hag: de flesta ha dött af feber, eller värj-
stygn.
— Ni tycks åtminstone inte vara blygsam
af er?
— Nej, herr grefve, och det räknar jag för
en stor förtjenst. Blygsamheten är skrym-
tarnes dygd. Magnus, ehuru krigare, är på
sätt och vis också filosof, och såsom sådan har