sr MVA mA — Men jag vet ännu ej, hvarthän jag kommer att styra min kosa. — Det gör detsamma; jag följer med. — Ni står således fast vid ert beslut? — Ja, för all framtid. — Nåväl, må ske då; jag bar en aning om att Baliverne snart skall få andas frisk luft. Magnus, som hittills haft sitt hufvud obetäckt, satte nu på sig hatten, red fram till Armand Louis sida och yttrade: — Herr grefve, Baliverne må icke dömas efter gin yta; han var icke vid det rätta humöret i går och kämpade ej för någon god sak, men ni skall nog komma att hysa aktning för honom. Magnus och Baliverne ha snart genomrest hela Europa, och öfverallt ha de lemnat ett godt minne efter sig. Magnus har sett mångahanda saker, och det är icke mycket; som kan förbluffa honom. Magnus har varit stadd i många svårigheter, men alltid förstått att öfvervinna dem på ett eller annat sätt; och — så besynnerligt — denne samme Magnus har märkt, att alla som sökt göra honom ondt ådragit sig försynens misshag: de flesta ha dött af feber, eller värjstygn. — Ni tycks åtminstone inte vara blygsam af er? — Nej, herr grefve, och det räknar jag för en stor förtjenst. Blygsamheten är skrymtarnes dygd. Magnus, ehuru krigare, är på sätt och vis också filosof, och såsom sådan har