En frisinnad aristokrats politiska testamente. Vi taga oss friheten ur Kristianstadsbladet låna följande uppsats: Ehuru tillhörande en gammal, högättad familj och arftagare till en tör våra förhållanden högst betydlig förmögenhet, bekände sig framlexcellensen Trolle-Wachtmeister redan som yngling till prononceradt liberala åsigter, i vissa afseenden närmande sig gränsen af radikalism. Både till följd häraf och emedan han af naturen hysve ovilja för allt fjesk och kryperi, äflades han icke att tränga sig fram bland den hop af fala lycksökare, som merändels svärmar. i hoftrapporna, och i de kretsar, inom hvilka man koketterar med att visa ovilja och förnämt öfversitteri mot demokratiens sträfvanden, hyste man af helt naturliga skäl inga sympatier för den frisinnade ädlingen, som vågade gå sin egen väg, den väg som blifvit honom anvisad genom sjelfständig forskning och deruppå grundad ärlig öfvertygelse. — När en lång, på erfarenheter rik lefnad strött snö på hjessan, inträffar det icke siällan, att ungdomens idealer förblekna, att blicken blir skum och vyerna trånga, att hjertat krymper ihop och att den heliga elden, som lågade definne för sanning, friket och menniskorätt, småningom slocknar; men excellensen Erolle-Wachtmeister blef intill det sista trogen, sin första kärlek och ännu i den sena ålderns höst trodde han på sanningen af de höga id6er, hvilkas förverkligande han med fast och orubblig förtröstan emotsåg. i Beviset för sanningen af hvad vi här anfört blir endera dagen tillgängligt för allmänheten. Doktor Bergman i Winslöf har nemligen till tryckat befordrat en skrift, hvars titel är: Ord från aflidne excellensen m. m. grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister. Innehållet i detta lilla häfte handlar om representationsreformen och utgör på sätt och vis författarens politiska testamente, Sedan författaren i varma ordalag försvarat genomfö randet af den vigtiga reformen, fäster han läsarens uppmärksamhet på det, som reformen lemnat qvar åt konuugamakten och hvarmed denna, enligt författarens åsigt, bör vara fullkomligt belåten. Som prof på skriftens frisinnade innehåll, tillåta vi oss meddela hvad författaren yttrar härom: 71:0) Det absoluta veto. Dock må jag säga, att här finner jag icke den största vigten. Skilnaden emellan det absolutu och det suspensiva veto är nära nog illusorisk. Då folkets ombud — hos hvilka i sådana förhållanden öfverilning ej kan förutsättas — efter att tvenn? gånger hafva rönt styrelsens motstånd, nu tredje gången återkomma med samma öhskningar, kan man ej gerna undgå att här skönja uttrycket af folkets vilja; och skall väl då konungen våga att ånyo mot henne framhålla sitt ve:os medusahufvud? :Såvidt jag känner, har sedan 1682 uti Englands nuvarande statsskick styrelsen icke någon gång mot parlamentets fordran användt sitt veto; men väl har reprosentationen blifvit upplöst; och denna utväg, . 2:0) nemligen att genom ombyte af representation vädja till folket har vår reform lemnat åt styrelsen. 3:0) Reformen har åt regeringen bibehållit den enorma och abnorma makten af sjelfrålighet uti den högvigtiga ekonomiska lagstift. ningen, något som saknas bland konungamaksens attributer i hvarje annan konstitutionel stat, och som jag ej begriper huru 1809 års RN. RN ISRN PY ARN NO ROD KS a FOSTERS SSR OA av