En frisinnad aristokrats politiska
testamente.
Vi taga oss friheten ur Kristianstadsbladet
låna följande uppsats:
Ehuru tillhörande en gammal, högättad fa-
milj och arftagare till en tör våra förhållan-
den högst betydlig förmögenhet, bekände sig
framl- excellensen Trolle-Wachtmeister redan
som yngling till prononceradt liberala åsigter,
i vissa afseenden närmande sig gränsen af
radikalism. Både till följd häraf och emedan
han af naturen hysve ovilja för allt fjesk och
kryperi, äflades han icke att tränga sig fram
bland den hop af fala lycksökare, som merän-
dels svärmar. i hoftrapporna, och i de kretsar,
inom hvilka man koketterar med att visa ovilja
och förnämt öfversitteri mot demokratiens
sträfvanden, hyste man af helt naturliga skäl
inga sympatier för den frisinnade ädlingen,
som vågade gå sin egen väg, den väg som
blifvit honom anvisad genom sjelfständig forsk-
ning och deruppå grundad ärlig öfvertygelse.
— När en lång, på erfarenheter rik lefnad
strött snö på hjessan, inträffar det icke siäl-
lan, att ungdomens idealer förblekna, att blic-
ken blir skum och vyerna trånga, att hjertat
krymper ihop och att den heliga elden, som
lågade definne för sanning, friket och men-
niskorätt, småningom slocknar; men excellen-
sen Erolle-Wachtmeister blef intill det sista
trogen, sin första kärlek och ännu i den sena
ålderns höst trodde han på sanningen af de
höga id6er, hvilkas förverkligande han med
fast och orubblig förtröstan emotsåg. i
Beviset för sanningen af hvad vi här anfört
blir endera dagen tillgängligt för allmänheten.
Doktor Bergman i Winslöf har nemligen till
tryckat befordrat en skrift, hvars titel är:
Ord från aflidne excellensen m. m. grefve
Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister. Inne-
hållet i detta lilla häfte handlar om repre-
sentationsreformen och utgör på sätt och vis
författarens politiska testamente, Sedan för-
fattaren i varma ordalag försvarat genomfö
randet af den vigtiga reformen, fäster han
läsarens uppmärksamhet på det, som refor-
men lemnat qvar åt konuugamakten och hvar-
med denna, enligt författarens åsigt, bör vara
fullkomligt belåten. Som prof på skriftens
frisinnade innehåll, tillåta vi oss meddela hvad
författaren yttrar härom:
71:0) Det absoluta veto. Dock må jag säga,
att här finner jag icke den största vigten.
Skilnaden emellan det absolutu och det su-
spensiva veto är nära nog illusorisk. Då fol-
kets ombud — hos hvilka i sådana förhållan-
den öfverilning ej kan förutsättas — efter att
tvenn? gånger hafva rönt styrelsens motstånd,
nu tredje gången återkomma med samma öhsk-
ningar, kan man ej gerna undgå att här skönja
uttrycket af folkets vilja; och skall väl då
konungen våga att ånyo mot henne framhålla
sitt ve:os medusahufvud? :Såvidt jag känner,
har sedan 1682 uti Englands nuvarande stats-
skick styrelsen icke någon gång mot parla-
mentets fordran användt sitt veto; men väl
har reprosentationen blifvit upplöst; och denna
utväg,
. 2:0) nemligen att genom ombyte af repre-
sentation vädja till folket har vår reform lem-
nat åt styrelsen. -
3:0) Reformen har åt regeringen bibehållit
den enorma och abnorma makten af sjelfrå-
lighet uti den högvigtiga ekonomiska lagstift.
ningen, något som saknas bland konungamak-
sens attributer i hvarje annan konstitutionel
stat, och som jag ej begriper huru 1809 års
RN. RN ISRN PY ARN NO ROD KS a FOSTERS SSR OA av