-—-— UV
Och i detsamma nedtog han en sabel, som
hängde på väggen och ställde sig i positur.
Samtliga närvarande slöto en ring omkring
dem: Nu rökte man icke mera, nu drack man
icke mera.
— Jo, jo, min unge glop, du skall minsann
få erfara hvad det kostar att vara näsvis mot
Magnus, ropade den arge krigsmannen.
Och utom sig af vrede, rusade han mot
Armand Louis med sabeln i vädret.
Tjenstfliekan, den oskyldiga orsaken till
denfia strid, knäföll i en vrå och bad till Gud,
att ingen olycka måtte hända.
Magnus var stark i armen och förde sin
sabel ganska bra, men hans vrede tillät honom
icke att iakttaga nödig försigtighet. Armand
Louis, som bibehöll hela sin kallblodighet, och
hvitken detta uppträde erinrade om de fordna
duellerna med. Benaud, kunde icke låta bli att
le och roade sig med att genast vid det för-
sta utfallet peta bort hatten från motståndarens
hufvud, i det han sade:
— Låt oss då åtminstone vara höfliga mot
hvarandra,
Alla åskådarne utbrusto i skratt.
Magnus förbittring öfvergick nu alla grän-
ser, och med sänkt hufvud störtade han sig
mot sin fiende, lik en tjur. Hans raseri
hjelpte lbnom emellertid föga, och ett ögon-
blick sednare låg hans sabel kastad i ett hörn
af rummet.
— Min stackars vän, sade Armand Louis,