-—-— UV Och i detsamma nedtog han en sabel, som hängde på väggen och ställde sig i positur. Samtliga närvarande slöto en ring omkring dem: Nu rökte man icke mera, nu drack man icke mera. — Jo, jo, min unge glop, du skall minsann få erfara hvad det kostar att vara näsvis mot Magnus, ropade den arge krigsmannen. Och utom sig af vrede, rusade han mot Armand Louis med sabeln i vädret. Tjenstfliekan, den oskyldiga orsaken till denfia strid, knäföll i en vrå och bad till Gud, att ingen olycka måtte hända. Magnus var stark i armen och förde sin sabel ganska bra, men hans vrede tillät honom icke att iakttaga nödig försigtighet. Armand Louis, som bibehöll hela sin kallblodighet, och hvitken detta uppträde erinrade om de fordna duellerna med. Benaud, kunde icke låta bli att le och roade sig med att genast vid det första utfallet peta bort hatten från motståndarens hufvud, i det han sade: — Låt oss då åtminstone vara höfliga mot hvarandra, Alla åskådarne utbrusto i skratt. Magnus förbittring öfvergick nu alla gränser, och med sänkt hufvud störtade han sig mot sin fiende, lik en tjur. Hans raseri hjelpte lbnom emellertid föga, och ett ögonblick sednare låg hans sabel kastad i ett hörn af rummet. — Min stackars vän, sade Armand Louis,